Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Vässad penna mot EMU

VEKERUM · Lars-Erik "Lehån" Håkansson har gått och blivit pensionär.
Inte slår han av på takten för det.
EMU-motståndarna har anlitat honom som sin propagandaillustratör inför höstens folkomröstning och själv är han aktuell med en ny bok.
Lehå Tecknaren som tar ställning, EMU - Nej Tack! Foto: Gunnel Persson
Lehå Tecknaren som tar ställning, EMU - Nej Tack! Foto: Gunnel Persson
Foto: 

Lars-Erik Håkansson, 66 år, har jobbat som politisk illustratör sedan 1960-talet. Han har hela Sverige och den svenska pressen som arbetsfält, men själv lämnar han sällan ritbordet i bostaden i Vekerum väster om Karlshamn.

- Jag trivs bra med distansen och skulle aldrig kunna tänka mej att sitta på en stormig redaktion och jobba.

Senaste gången Sydöstran besökte honom, för tre år sen, skickade han iväg sina alster på en faxmaskin.

Nu är det datorn och scannern som gäller. När illustrationen är klar fotograferas den av i scannern och sedan mejlar Lehån över den till tidningsredaktionen.

Idag har DN fått en bild. Politikernas vecka i gotländska Almedalen ska illustreras och EMU är på tapeten. Två män iförda euro-horn stångas mot varandra utanför ringgården i Visby.

- Dagens Nyheter är bra. De lägger sig aldrig i hur bilden ska vara utan de ger mej friheten att bestämma detta själv.

Svensk dagstidningspress har haft många fina politiska tecknare genom åren. Martin Lamm på Svenska Dagbladet och Poul Ströyer på DN är två, EWK på Aftonbladet och Jan Stjernqvist på hädangångna tidningen Arbetet två andra.

Och så Lars-Erik Håkansson förstås. Han har hållit på sedan 60-talet och blivit publicerad i såväl dagstidningar som fackpress.

Efter pensioneringen har han kunnat gå ner i arbetstid. Sommarstället på Öland, där han målar för privat bruk, kan han ägna mer tid åt.

Den återkommande insatsen i Kommunaktuellt, Akterpartiet, har han avsagt sig.

- Jag gör en del grejor för dem fortfarande, men inte varje vecka. Det är ganska tufft att alltid tvingas komma på något nytt och roligt och tankeväckande.

På senare tid har han producerat små pamfletter och tankfulla aforistiska samlingar, den sista i samarbete med kollegan Ulf Hamrin från Karlshamn.

Som frilansande illustratör måste man, om inte annat för levebrödets skull, vara beredd att ta jobb från både höger och vänster.

Lehån sticker inte under stol med att han har står till vänster i politiken. Men det har inte fått några speciellt stora konsekvenser säger han.

- Jag märker inte direkt av det. De som inte vill anlita en hör ju ändå inte av sig. Å andra sidan har jag jobbat för DN och de tycker om mina grejor.

Fast, säger han, Svenska Dagbladet lär nog inte anmäla sig. De ligger för långt till höger.

Sedan tidigt 90-tal är Lehån engagerad i folkrörelsearbetet mot EU. Nu på senare tid har han axlat rollen som "propagandaillustratör" för nejsidans EMU-kampanj.

- Visst är EMU ett svårt ämne att sätta in sig i, men det går alltid att hitta sätt att illustrera det på.

Ofta kan beställningen från en tidning handla om ett uttalande från en politiker eller en enskild händelse. Men även politiska processer och mer svårfångade fenomen gestaltas.

- I valrörelsen snackade alla om vård, skola och omsorg. Det blev som ett mantra och då låg bilden av en papegoja nära till hands.

Lehåns egen gubbe har blivit något av hans signum. Bakom den skenbart enkla figuren ligger år, ja decennier av övning.

Han eftersträvar rörliga linjer i teckningen och balans i bilden. Han söker inte det perfekta; då försvinner det levande i bilden.

Som politisk illustratör får han även göra porträtt av kända makthavare.

Bilden av Putin sitter som gjuten.

- Det är näsan och hans avlånga ansikte, kanske ögonen också, säger Lehån när vi närstuderar en av ritningarna på den ryske presidenten.

Karaktärsdragen, gärna fyllda med ett politiskt innehåll, är målet. Karikatyren och nidbilderna försöker han undvika.

Favoritfiguren är Ingvar Carlsson, socialdemokraternas partiledare åren 1988-96. Men han värjer sig mot det vanliga avbildandet av honom.

- Ingvar Carlssons ansikte blev liknat vid en fot på 90-talet. Bilden blev mycket populär och många tecknare använde sig av den. Jag tycker bara det är tramsigt. Vad har foten med honom att göra, med hans politik?

Utmaningen i det politiska porträttritandet är istället förmågan att använda sig av personens utseende för att därigenom lyfta fram och gestalta det som är huvudsaken, personens handlingar och politiska värderingar.

- Smockan ska hänga i luften, men man får inte vara får burdus. Om man är för rå försvinner effekten och budskapet går inte fram.

Läs mer