”Livet ställdes på ända”

Efter operationen följde tre veckors vila, sen cytostatikabehandling hela hösten. Under fem veckor åkte hon fem dagar i veckan till Växjö för strålbehandlingen, och sen en gång varannan vecka.

– Allt gick jättefort, man hinner aldrig hämta andan, säger Ann Johansson.

Efter hösten var hon färdigbehandlad från cancern. Men inget var längre som före sjukdomen.

– Jag trodde inte att det skulle vara så mycket efter behandlingen. Men jag var så fruktansvärt trött. Det är en sån trötthet både i kroppen och hjärnan och den går inte att sova bort. Jag hade också ett extra tungt lass eftersom min man också var sjuk.

– I början kunde det ta en hel dag för att göra rent i kylskåpet. Och jag kommer ihåg första gången jag orkade gå ut i trädgården till mitt växthus. Det är femton meter och jag var helt utmattad efteråt.

– Hela ens person är förändrad. Man lever så att säga utanför sig själv. Man plågar sig med tanken om varför just jag blev sjuk, jag som alltid hållit igång och vårdat mig om min kropp.

– På vårkanten tog jag kontakt med en kurator och det ledde mig vidare till cancerrehabiliteringen. Det har varit en väldig hjälp. Det är en sådan omtanke här, det löser upp många knutar.

– Jag började gå på föreläsningarna på Cancerrehab tillsammans med min man. Man tror att man är helt ensam, men där träffar man andra i samma situation. Föreläsningarna är fantastiska och kaffepausen är värdefull, där kan det bli många bra samtal.

Hon går också i en mindre grupp, som Cancerrehab satt samman, där de träffas en gång varannan vecka med läkare, sjuksköterska och sjukgymnast.

– Där kan man ta upp allt. Och vi i gruppen har har lärt känna varandra och kommer att fortsätta träffas även efter att kursen är slut.

Ann Johansson har fyra barn och flera barnbarn.

– Familjen och vännerna har betytt oerhört mycket. Jag har fått väldigt mycket stöd.

– Det gäller att hitta det som är roligt och ger livskvalitet. Man blir mer noggrann med livet, det gäller rikta energin mot det man verkligen vill göra. Man orkar mer när man verkligen är motiverad.

Hon berättar att första gången hon skulle gå en längre promenad med sin son, deras lilla runda på 1,5 kilometer, traskade han först på i deras vanliga takt.

– Jag var tvungen att ropa på honom att ta det lugnt. Och i slutet fick han hjälpa mig hem.

– Numera har jag vandrat på Blekingeleden med några vänner. Men vi tar det lugnt och de anpassar sig till vad jag orkar med.

– Jag hade önskat att jag hade vetat mer från början. Då hade resan tillbaka till livet blivit lättare, säger Ann Johansson.