Augustpristagaren: "Jag skakar"

Lydia Sandgren tyckte att det var för nervöst att sitta hemma och bara vänta på besked från Augustpriset studio i Stockholm. I stället blev hon uppringd på sitt jobb i Göteborg, och stängde sedan in sig för att hålla priset hemligt för sina kollegor tills det blev offentligt.

– Det är väldigt, väldigt roligt och omtumlande. Jag är så glad över att få läsa och skriva och över att det jag gör tas emot på det här enorma sättet, säger hon till TT.

Under galans gång fick tittarna höra hur hon när programledarna ringde upp ropade "Herregud, jävlar, oj oj oj, jag skakar jag måste sätta mig!" Nu har hon ändå hunnit samla sig något.

“Samlade verk” är drygt 700 sidor lång och tog 11 år att skriva för Lydia Sandgren som påbörjade den parallellt med studierna till psykolog. Staden Göteborg, dess svartklubbar och sunkhak, kan sägas vara en av huvudpersonerna i berättelsen om den livskrisande förläggaren Martin Berg vars hustru Cecilia är mystiskt försvunnen sedan många år. Själv ser hon romanen som en berättelse om sanningssökande.

– Ett tema som varit närvarande för mig när jag skrivit är att vara sann och uppriktig mot sig själv.

Romanen möttes av superlativer när den publicerades i våras men skapade också en häftig debatt om litteraturkritiken.

– Jag tror det var bra. Jag upplever att många personer har velat tala om "Samlade verk" med varandra och med mig, säger Lydia Sandgren som ansträngt sig för att skriva fram just mångtydighet.

Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok går till Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson för “Humlan Hanssons hemligheter”. En kongenial balansakt mellan existentiell smärta och humor, enligt juryn.

– Bullerbygrejen är väl "long gone" lite grann. Det är så mycket som barn måste ta in och leva med. Det är otroligt viktigt med vännerna runt omkring och skolan, man får inte bli ensam. Ensamhet är det värsta som kan hända, och skammen i det, säger Kristina Sigunsdotter.

Den elvaåriga Humlan kom till henne efter att hon gått till biblioteket och lånat de böcker av Barbro Lindgren och Ulf Stark som hon själv läste i den ålder.

– Jag fick tillgång till mitt elvaåriga jag och skolmiljön, hur viktigt det var att inte halka ur kompisskapet.

Fackbokspriset får Elin Anna Labba för “Herrarna satte oss hit”. Med stillsam poetisk kraft synliggör hon Sveriges tvångsförflyttning av samerna, framhåller juryn.

TT: Din bok, Linnea Axelssons "Aednan" och filmen "Sameblod" utkommer i någorlunda tät följd och får stor uppmärksamhet – vad är det i detta ögonblick som gör att fler samiska berättelser hörs?

– Jag tror att det handlar mer om den svenska blicken än Sápmi. Det har hänt väldigt mycket i den samiska konsten sedan 1970-talet. Jag växte upp med samisk poesi, musik, aktioner. Det har präglat min uppväxt jättemycket. Sedan är det klart att det kommer mer och mer. Men jag tror som sagt att det beror mer på svensk nyfikenhet, säger Elin Anna Labba.

Hur har då de vars liv hon skriver om tagit emot hennes bok?

– Det har varit det som varit svårast för mig att förhålla mig till. Jag har känt mig som ett öppet sår ända sedan boken kom ut. Det har väckts mycket sorg och känslor till liv, vissa har inte velat att de känslorna ska väckas till liv medan andra har varit glada över att de har fått prata om det, svarar hon och berättar att hon nu känner en stor lättnad.

Mest orolig var hon för att det samiska samhället inte skulle tycka om hennes bok.

– Då hade ingenting annat spelat någon roll. Men det verkar för det mesta ha gått bra, så nu känns det som att en tyngd har fallit från mina axlar.