Carl Johan De Geer: En metafor för döden

Atombomben har nästan förintat Stockholm. Överlevarna har bildat vad de kallar Mosebacke republik i en grotta vid spillrorna av Slussen. Carl Johan De Geer är en av dem, eller "CJ 232" som han heter i boken, som gärna blandar sin berättelse för eftervärlden med filosofiska utsvävningar.

– Boken består till större delen av ovidkommande utvikningar. Det är ju min specialitet överhuvudtaget. Om jag ska föreläsa om något så består det näsan bara av ovidkommande utvikningar till andra saker, säger Carl Johan De Geer.

Han smuttar på en espresso i förlagets soffa i Gamla Stan i Stockholm och glider följdriktigt bort från ämnet för att berätta om arkitektur, cykelreparationer och sin lokala fiskhandlare. Det är svårt att stoppa den pågående monologen. "Råttornas herre" är en uppföljare till hans science fiction-roman "Tellus-syndromet" (2018) och eftersom allt De Geer skriver är självbiografiskt i någon bemärkelse framstår utvikningarna ändå som delar av ett enda sammanhängande collage.

– Om jag som 82-åring skulle känna mig pessimistisk och upplever att jag inte har lika lång tid kvar att leva som jag har levt, så är ju boken ett slags metafor för döden, säger Carl Johan De Geer.

I "Råttornas herre" lider människorna av radioaktiva strålskador, krämpor och psykisk sjukdom som i värsta fall leder till "nödslakt". Religion och rättsväsende har ersatts av "Costner-Akademien", en parodi på Svenska Akademien som dyrkar Hollywoodskådespelaren Kevin Costner vars två filmer "The postman" och "Waterworld" har blivit heliga. Den senare eftersom Costners rollfigur lyckas förvandla urin till vatten.

– Det är en dröm de har i Mosebacke-republiken, hur de ska bli av med allt urin och lösa Kevin Costner-pusslet, säger Carl Johan De Geer. Han förklarar även sin kärlek till "The postman" – en framtidsvision där USA har fallit sönder i olika klanstyrda gangsterrepubliker. Costner spelar en man som enar landet genom att ta på sig en brevbäraruniform och dela ut post.

– Filmen bedömdes inte som en politisk idéfilm alls, man tyckte bara att det var en misslyckad science fiction. Men den innehåller ju en underbar idé: att först när det finns ett ordnat postverk med riktigt fina, snygga postkontor kan man ena och stärka ett samhälle. Det är en nödvändig infrastruktur som funnits i hundratals år, säger Carl Johan De Geer.

Somliga i Mosebacke Republik invänder att det inte behövs något postverk då de bor i en grotta. Andra hävdar att det har en principiell betydelse.

Samtidigt svälter människorna. Feta maskar eller svampar är vad man kan hoppas på i form av föda. Och råttor förstås. Men experimenten för att göra råttorna större går snett och förvandlar gnagarna till intelligenta varelser som förslavar sina ägare.

Den legendariske serietecknaren Jan Lööf har bidragit till "Råttornas herre" med illustrationer i 1500-talsstil. Lööf förde in kronprinsessan Victoria i handlingen genom att avbilda henne som en blandning av Moder Svea och Snömannen på omslaget (tillsammans med Lööf själv, De Geer och Gurra G från Just D, som också förekommer i boken). De Geer lät således överlevarna i boken följa en underjordisk tunnel till det söndersprängda kungliga slottet för att leta efter kronprinsessan Victorias vänliga vålnad.

Carl Johan De Geer verkar för ett ögonblick förlora sig i sin fantasivärld innan han visar att Lööf också har avbildat den mexikanske målaren och Frida Kahlos man, Diego Rivera, som en av råttforskarna.

– Jag hade ett laboratorium med vetenskapsmän i vita rockar som håller på med hemska experiment, men att det just skulle vara Diego Rivera är Janne Lööfs eget påhitt. Han är ju ganska excentrisk.

Rättat: I en tidigare version förekom ett felaktigt ord i ingressen.