Dramaten öppnar med hela ensemblen på scen

Tanken är också att alla, så långt det är möjligt, ska upp på scenen – tillsammans.

"Den yttersta minuten" föddes i och med pandemin, men själva viljan att involvera hela huset i ett gemensamt projekt hade Mattias Andersson redan när han tillträdde som chef. På Backa teater i Göteborg arbetade han tillsammans med hela ensemblen under ett år med Dostojevskijs "Brott och straff" vilket resulterade i en undersökning av samtiden som skrivits in i svensk teaterhistoria.

Även på Dramaten, en teater som av tradition kanske haft större fokus på enskilda individer jämfört med andra teatrar, ville han få med alla. Själva platsen, nationalscenen, och vad den representerar är utgångspunkten. Mattias Andersson vill "gräva där han står" vilket nu omfattar även pandemin och de funderingar kring teaterkonsten som uppstår hos medarbetare på en stängd teater.

– Nu känns det också som att Dramaten är en urbild av en teater i ett apokalyptiskt landskap med nedstängda teatrar över hela världen. Vad är de och vad ska de fyllas med? Det här är också en förställning om meningen med konsten.

Tanken är att samtliga drygt 70 skådespelare ska medverka på scenen förutsatt att de blivit vaccinerade och att eventuella restriktioner medger det. Alla har tackat ja, berättar Mattias Andersson som levererade sin fråga till medarbetarna redan i december.

– Det landade väldigt positivt måste jag säga, även om frågan också var djupt ångestframkallande såklart.

Vissa har formulerat konkreta idéer, andra har sagt att de gärna gestaltar någon annans förslag eller text. Däribland Electra Hallman som lämnat in en dikt av Patti Smith som börjar: "Well I haven't fucked much with the past, but I've fucked plenty with the future".

TT: Ett slags uppror?

– Ja, jag vill göra något som är brinnande, inte ett tillstånd eller en mjukhet. I allt jag jobbar med tycker jag att det samhälleliga och punkiga måste fram, men sedan har vi ju skådespelare med helt andra ingångar, säger Electra Hallman.

Alexander Salzbergers förslag utgår från klassresans tematik som han jobbat med även tidigare:

– Jag vill köra en sportbil från Nybroplan på stora scenen, vi får se om det går att göra. Jag tycker det finns ett slags symbolik i en ung kille från förorten som kör in en Ferrari på scenen och ställer sig och tittar ut över publiken. Det är väl en form av Zlatan-bild – klassresan ter sig ofta väldigt politiserad, men ibland tänker jag att den är mycket mer primitiv än så.

Liksom Electra Hallman omfamnar han själva projektet, inte minst för det kollektiva upplägget. Det gör även Stina Ekblad som inte kan dra sig till minnes någon tidigare Dramatenuppsättning som involverat alla medarbetare på samma sätt.

– Blotta tanken på att få vara tillsammans med sin ensemble och sin publik igen är så oemotståndlig att jag nästan är beredd att säga "kalla det vad som helst", säger hon.

Däremot har hon inte lämnat in någon personlig idé.

– Jag har absolut ingen bild av att jag skulle ha något budskap, eller något viktigt att formulera om jag bara hade en minut kvar på stora scenen, absolut inte. Men det är ju inte så det ska vara. Själva idén om att vi alla är där i en akut närvaro i ett verk som Mattias sätter ihop utifrån olika vinklar är sympatisk och rolig. Mattias är en konstnär i sin egen rätt, jag vet att han kommer att göra något vackert av det här.

Mattias Andersson talar om "Den yttersta minuten" som en komposition där olika teman kommer tillbaka och förstärks. Exakt vad och hur blir klart först efter sommaren även om repetitionerna drar igång nu i maj i mindre grupper och ibland utomhus. Formmässigt påminner arbetet om när han gjorde föreställningar som "Utopia" och "Mental states of Sweden" utifrån dokumentära texter utan vare sig dialog eller scenisk situation. Även den här gången jobbar han tillsammans med en koreograf och även med en kompositör.

– Ett grundtema blir den extrema ensamheten och det kollektiva. Vi lever i ett samhälle där varje människa förväntas ta sitt utrymme och leverera något under väldigt kort tid. Går det då att göra ett verk med 70 personer som ibland gör samma sak?, säger han och beskriver samtidigt själva startpunkten som "ett nu".

– Vad händer med pandemin i världen och vilken värld är det som vi kommer tillbaka till när vi öppnar igen?