En titt bakom dörrarna till "Nordens Paris"

En gyllene hiss förde kunderna upp till NK:s Franska. De kom från hela Sverige, men också Helsingfors och Oslo. Kläderna som visades påverkade modet långt utanför de pärlgrå väggarna.

– NK hade en fotograf, Erik Holmén, som dokumenterade allt viktigt som hände. Hans bilder från modevisningarna fick stort inflytande även över konfektionsindustrin, berättar Susanna Strömquist, modejournalist och kurator för utställningen.

NK:s Franska damskrädderi hade bara tre chefer. Först leddes ateljén av fransyskan Suzanne Pellin. 1917 tog den blott 25-årige Kurt Jacobsson över och blev NK trogen till pensionen 1965. 1923 anslöt parhästen Pelle Lundgren som stannade kvar till stängningen 1966.

Tillsammans åkte de på visningar i Paris och lät sig inspireras.

– Kurt och Pelle var kända för att ha enorm fingertoppskänsla för vad den skandinaviska kvinnan vill ha. Deras estetik var stram och elegant, berättar Susanna Strömquist.

Pelle Lundgren ritade de egna modellerna. Några av hans skisser finns med på utställningen. Den skarpögde kan hitta den första snabba skissen till den klänning som syns omslaget till boken om NK:s Franska damskrädderi som släpps i samband med utställningen.

Trots att NK:s Franska damskrädderi var så inflytelserikt under många år föll det relativt snabbt i glömska. När Susanna Strömquist började med researchen kring ateljén hittade hon ganska lite.

– Jag insåg att det fanns förhållandevis få plagg här på museet och på andra museer.

Lösningen blev att ta allmänheten till hjälp. Förra hösten uppmanades alla som hade något bevarat – från klänningar till kvitton – att komma och visa upp dem. Ett hundratal plagg kom in, men även andra viktiga pusselbitar till historien om ateljén.

– Jag blev särskilt glad över att få in hantverksrelaterade objekt, som broderiprover från en släkting till en kvinna som jobbat som brodös, säger Susanna Strömquist.

Resultatet har blivit en omfattande utställning som visar NK:s Franska damskrädderi på catwalken, arbetet bakom kreationerna och kläderna som gjordes för film och scen. Ett antal plagg har valts ut och speglar utvecklingen från starten 1902 till ateljén stängde 1966. En del har bevarats av släktingar till de ursprungliga ägarna, andra är second hand-fynd.

Här finns parisoriginal från Chanel och Schiaparelli men också exempel på hur plaggen anpassats efter kundens önskemål. En dräkt från Balenciaga visas i tre olika versioner, med olika knäppning.

På en färgsprakande catwalk samsas Balenciaga med Vionnet, sidentyll med sammet och silverlamé.

Under lågsäsong fick sömmerskorna lov att sy upp fjolårets modeller till sig själva. Därför finns även sömmerskan Maj-Britt Hemlins kappa med i utställningen – liksom den klänning som var hennes gesällprov.

Det ligger mycket arbete bakom couture och livet bakom scenen får ta stor plats i utställningen. Här beskrivs vägen till färdigt plagg via visningar i Paris, skisser och provningar.

Susanna Strömquist har också kunnat intervjua några sömmerskor och mannekänger. NK:s Franska damskrädderi var en omtyckt arbetsgivare.

– Lokalerna var ljusa och luftiga och NK var tidiga med pensioner och semesterhem för sömmerskorna. Många jobbade kvar väldigt länge.

Intresset för vintage, hållbarhet och hantverk växer.

– Det är helt rätt hållbarhetsmässigt. Coutureplaggen är gjorda för att hålla länge, tygerna har hög kvalitet och plaggen har bred sömsmån för att det ska gå att sy om dem, berättar Susanna Strömquist.

Ett bra exempel på det är en röd klänning i utställningen som sytts om för att rymma bärarens gravidmage utan att ge avkall på elegansen.

På 1960-talet minskade intresset för haute couture. Kostsamt hantverk blev utkonkurrerat av fabriksproducerad konfektion och modehus efter modehus stängde igen.

NK beslutade att det inte fanns plats för måttsydd couture i ett modernt varuhus. Den 9 juli 1966 stängdes spegeldörrarna till NK:s Franska damskrädderi för gott.