Christina Mångård: Alla hem inte sköna hem
Och på något sätt, trots bevattningsförbud och vattenransonering har de fyllts med tusentals liter fint dricksvatten.
Har det inte byggts pool har det renoverats och snickrats på hus och stugor. Sågar och hammarslag har hörts eka i nejden. Och alla som vill hänga med har varit i möbelaffärer och byggvaruhus och köpt heminredning och kakelmosaik som aldrig förr.
Men samtidigt flagnar färgen och rappningen ramlar av från fasaderna på lägenhetshusen som byggdes i många städer för femtio år sedan i det så kallade miljonprogrammet. Det är hus som nu är i stora behov av att renoveras och måste rustas upp. I tiotusentals lägenheter behöver det göras stambyten, bytas elledningar, hissar, fönster, balkonger och putsas fasader.
Detta är en påminnelse om att landet Sverige inte alltid är så flott som vi ibland inbillar oss. Långt ifrån alla hem är sköna hem. Men en gång byggdes husen för att fler skulle kunna få ett hem. Många av de som flyttade in i en nybyggd lägenhet var glada över att äntligen få ett boende efter långa år i bostadskön. Att äntligen få det bättre och modernare än vad de haft tidigare och kunna slippa bo trångbott.
Nu är det bostadsområden som vi helst vill låtsas att de inte finns, men de pockar på uppmärksamhet. Vi tror att vi bor i ett helt, rent och väl underhållet land, men här finns den trasiga grå betongen, smuts, rost, klotter och allmänt förfall. Många av husen är helt fallfärdiga.
I veckan har bostadsminister Per Bolund sagt att han vill se en satsning på 500 miljarder kronor för att rusta upp Sveriges miljonprogram. ”Det finns ett stort behov att renovera och att det går alldeles för långsamt. Vi måste rusta upp i ett högre tempo”, säger han. Låt det bli ett löfte.
Till sist… om de offentliga miljöerna i landet tillåts se ut så här, vad säger det om det egentliga tillståndet i landet?
