Den senaste veckan har det i media diskuterats livligt kring om Sverige bör gå med i militäralliansen Nato. Enligt nya opinionsmätningar är det för första gången fler svenskar som är positiva till ett svenskt medlemskap än som är emot det.
Många hänvisar sin större välvilja till Nato till rädsla för en allt mer orolig omvärld. Många refererar också till en växande oro för Ryssland som de senaste åren invaderat flera av sina grannländer samt trappat upp aggressiva militärövningar i vårt närområde.
Det finns all anledning att vara bekymrad över den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen. Mycket behöver göras och Sverige kan ha betydande roll i arbetet för fred och avspänning. Historiskt sett har Sverige spelat en unik roll på den världspolitiska arenan.
Genom vår neutralitet och alliansfrihet har vi åtnjutit ett förtroende som gjort att vi framgångsrikt kunnat verka för nedrustning av kärnvapen, ett starkare FN, fredsmedling samt fokus på civilt stöd till krigsdrabbade områden.
Det går inte att nog understryka hur betydelsefullt Sveriges engagemang på den internationella arenan har varit det senaste århundrandet. Inget annat land har spelat en så avgörande roll för fred och försoning så många gånger.
Redan år 1921 tilldelades Sveriges statsminister Hjalmar Branting nobels fredspris. Sedan dess har oräkneliga insatser genomförts. Olof Palmes arbete för nedrustningen är ett exempel. Anna Lindhs avgörande insats för att stoppa inbördeskriget i Makedonien är ett annat.
Ett Natomedlemskap skulle omöjliggöra Sverige som aktör för fred och samförstånd i världen. Skulle Sverige bli medlem i Nato skulle vårt land även tvingas in i Natos försvarssamarbete kring kärnvapen. Sverige skulle också tvingas ställa upp i de många folkrättsvidriga krig som Nato deltar i.
Ett medlemskap vore därmed mycket problematiskt både ur en moralisk och ur en säkerhetspolitisk synvinkel. Kort sagt. Alliansfriheten tjänar Sverige väl.
