Stig-Björn Ljunggren: Betterwittrarnas julafton
På väg till Sölvesborg på E22-an fick jag bekräftat att jag är lika enfaldig som alla andra. Jag ser det jag vill se. Nämligen att den som kör framför mig på 2+1-vägen - och som saktar ner när det är enfiligt och gasar när det är två filer - motsvarar mina fördomar. Först gråtofs med keps, därefter ett äldre fruntimmer, och slutligen en ung fjant med näsan i vädret.
Faktum är att de enda trafikanter jag har lätt att tåla är är tjockisar på 60+ (som är lik mig själv) …
Detta är ett exempel på hur vi alla till vardags tenderar att det vi vill se, att vi tittar efter sådant som bekräftar vår invanda uppfattning.
”Just nu pågår en tävling i att gapa ”vad var det jag sa!” stället för att inse det vettiga i talesättet att lärdom är smärtsamt.”Stig-Björn Ljunggren
Tidsandan i samhället påverkar också vårt seende. Om det är migrationsfrågan som gäller lägger vi extra märke till tiggare utanför affärerna, flockar av beslöjade kvinnor som drar barnvagnar, unga utländska män som på kvällarna kryllar i centrum.
Men är det arbetskraftsbristen som det talas om, då upptäcker vi alla migranter som arbetar i vården, städar kontoret och finns på byggena. Och som fixar kvällspizzor att hämta.
För att inte tala om klimatkrisen. Inte en regnskur kan passera utan att folk tycker sig skönja den kommande katastrofen.
Coronakrisen ger oss en utmärkt möjlighet att lite mer i detalj studera vad människor vill se när de tittar.
Just nu pågår en tävling i att gapa ”vad var det jag sa!” stället för att inse det vettiga i talesättet att lärdom är smärtsam. Just nu är betterwittrarnas julafton:
Således berättar veganerna för oss att coronakrisen beror på att vi äter kött och att bot finns om vi slutar krubba medvarelser; från vänsterhåll föreslås att flygbolagen förstatligas, privatflygplan förbjuds och att deras makt kan göra sardinburksliknande flygplan mer bekväma, samt ser till att tågen går i tid; på högerkanten klagas på regeringens passivitet och att det lyssnas för mycket på experter och för lite på näringslivet; alla partiföreträdare anser att krisen visar att det egna partiet haft rätt; några säger att allt (givetvis) är nyliberalernas fel, andra att det (lika givetvis) är sossarna som borde skämmas; förespråkare av medborgarlön tycker sig nu fått bevis för riktigheten i detta; några tror det är Kina som ligger bakom, andra att det är USA, eller så är felet italienarnas slarv och överklassens skidresor; osv.
Det enda avvikande är att alla som i vanliga fall bekämpat att staten lägger sin näsa i blöt nu anser att den nu genast ska hosta upp något hundratal miljarder för att rädda oss alla från undergång.
Det är förvisso troligtvis meningslöst att påpeka detta, men vi borde alla försöka undvika att projicera våra egna fördomar på det som händer- och istället försöka utnyttja erfarenheterna för att lära oss något nytt.
I ett TV-program igår sade en psykolog att det vanliga när folk går in i en familjeterapi så är de inriktade på att partnern ska ändra sitt beteende. Men om terapin lyckas, då går alla därifrån mer eller mindre omgjorda.
Så borde det vara nu också.
