unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Blekinge-Måndag: Caj Karlsson om kärleken till Hasslö – ”Jag älskar till och med en del som jag hatar”

Caj Karlsson dansar ut på vägen utanför huset han hyr på Hasslö.
Han är tillbaka på ön han föddes på för 50 år sedan, men denna gång på fel sida av “Måsadiket” som han skämtsamt konstaterar i telefon.
Caj bland sjöbodarna vid hamnen på Hasslö.
Caj bland sjöbodarna vid hamnen på Hasslö.
Foto: Selma Brodrej

Kläderna är trasiga på det sätt som bara fungerar på en sådan som Caj, en vänstermusiker som beskriver sig själv som musik-Sveriges Forrest Gump. När han hoppar in i bilen förklarar han att han inte vill vara till besvär men att det vore fint om vi kunde svänga förbi matbutiken. Han behöver köpa cigaretter.

Efter att ha rökt på parkeringen och minglat med cafépersonalen är det dags för en kopp kaffe. När Caj ska pumpa ut kaffet från den stora termosen är den olyckligtvis slut. Caj låtsas bryta ihop och säger med en spelad förtvivlan att det här är “the story of my life”.

Hur har det format dig att växa upp i Blekinge?

Caj tänker efter ordentligt innan han svarar.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på sydostran.se, appen MinSydöstran och e-tidning mån-sön. Endast 1 krona första månaden! (ord pris 179 kr)

– När jag föddes, 1970 här på Hasslö, var det männen som jobbade. Jag är uppvuxen i en tid där det alltid fanns mammor hemma och det var en stor trygghet. På gott och på ont ledde det till att livet var väldigt skyddat. Det finns något fint med en liten ö, alla tar hand om alla. Jag skulle bli väldigt förvånad om de hittade en gammal människa i ett hus som legat död länge här. Den grejen sker inte på en ö som Hasslö. Man bryr sig om varandra så fantastiskt mycket.

När Caj berättar får man göra sig redo för långa tidshopp, snåriga sidospår och trådar som tappas titt som tätt. När han fortsätter svara på frågan är vi plötsligt 40 år framåt i tiden.

– Det är just det här med omtanken som gör mig så jäkla förbannad. Jag minns en morgon för ett par val sedan. Man kan ju kolla på datorn nu hur folk har röstat i olika områden, och jag gick in och kollade hur det såg ut på Hasslö. När jag såg att Sverigedemokraterna hade fått typ 25 procent tänkte jag: what the fuck? Jag följde med Linus upp till skolan för jag kände att jag behövde komma ut. Där hörde man en massa barn som lekte på skolgården och jag mötte en del andra föräldrar. Och jag minns att jag tänkte, vem fan är det? Är det den? Är det den? Vilka är det som inte kan fatta att nu när vi lämnar våra barn här på skolan så behöver vi inte vara rädda? Vi behöver inte oroa oss över att vi inte ska få träffa dem igen för att det kommer ett jävla bombplan? Antagligen från USA eller något sådant extremistland. Vilka är det som inte får in den grejen? Det gör så ont för det finns så mycket fint bland människorna på Hasslö. Egentligen hade vi kunnat vara ett föredöme.

Tonläget förändras när Caj pratar om Sverigedemokraternas ökade stöd i Blekinge. Ögonen tåras och rösten darrar. Han avbryts av en aggressiv hostattack och fortsätter sedan analysera Blekingeborna.

– Det är inte bara de som har de här åsikterna som är rädda. Även annat folk, folk med fina åsikter, är inte redo att ge upp något eller anpassa sig. De tror att det är en mänsklig rättighet att åka till Thailand en gång om året. När jag hamnar i den här diskussionen brukar någon alltid säga, “ja men det är väl lätt för dig att säga Caj, du har ändå inget att förlora”. Men de vet inte hur mycket jag har gett upp.

Caj gestikulerar med händerna och visar upp sina tomma fickor.

– Jag har inga pengar. De gånger jag har haft pengar har jag gett bort dem och orsaken till att jag gjort det är att de gånger jag har haft pengar har det gått åt helvete. Men det kan man inte säga i sådana diskussioner.

Foto: Selma Brodrej

Han ler och vinkar till en kvinna som går in på caféet. Sedan fortsätter han beskriva hur rädslan för det främmande finns bland alla samhällsgrupper.

– Fan det är som på parkbänkarna i Hoglands Park som var där A-lagarna höll till förr. Nu hade jag bara ena foten där, för jag har alltid haft så mycket friska människor runt mig som hållit mig uppe. Men jag lärde känna A-lagarna där i alla fall och till och med de sparkade nedåt, till och med bland A-lagarna fanns den här rädslan. Jag upplever att där det finns minst sånt, det är nästan bland överklassen. De fattar att det där är ingen fara för oss ändå. Sen har de ofta mer utbildning, och det är ju beklämmande. Bland vanlig arbetarklass, det är där det är som värst nu. Om man nu får prata om klasser på 1900-talet.

Här börjar han skratta och slår till sig själv i huvudet.

– Jag menade 2000-talet såklart. Jag hänger inte med.

Det är ingen munter bild du presenterar, hur gör du för att inte bli bitter?

quote
Nu är det vi som fortfarande bryr oss om solidaritet som får viska på bussen

– Jag vägrar att bli cyniker och bitter, jag ser framför mig en cynisk, bitter gammal gubbe och nej det vill jag inte bli. Men det är så lätt hänt. Förr var jag sådan som tog striden varje gång. Det blev inte så bra. Men när det gäller synen på människan har jag fortfarande jävligt låg tolerans. Jag satt på en buss från Karlskrona till Hasslö för några år sedan. Det var så hemskt, jag var tvungen att hoppa av till slut. På bussen satt två farbröder som jag känner och precis bredvid satt två mörka barn. De här gubbarna började prata högt om “dessa jävla svartingar” och sådant. Då tänkte jag, vad är det som har hänt? Nu är det vi som fortfarande bryr oss om solidaritet som får viska på bussen. Jag orkade inte sitta där tyst så jag sa till dem: “Fy fan ni borde skämmas, ni bortskämda jävla nollor. Ni sitter i era jävla villor, med glasveranda och pool. Jag tycker ni ska hålla tyst. Och de där små ungarna satt bredvid, de hörde allting.

Caj försvinner i någon sekund och fortsätter sedan svara på frågan om hur han gör för att inte bli bitter.

– Jag har ett par sådana här idoler, eller förebilder. Jesus är en av dem faktiskt. Vilken jävla snubbe! Han drack lite för mycket vin tror jag. Det var därför han såg syner. Han verkar varit en jävligt häftig människa. Ibland tänker jag, hur fan skulle Jesus reagera i en sådan här situation? Och då blir det lättare att härda ut, det tycker jag faktiskt.

Det är intressant att Caj verkar känna så mycket ilska och frustration men ändå bor kvar på Hasslö. Trots att han låter missnöjd har han aldrig riktigt lämnat länet.

Vad är det som håller dig kvar i Blekinge?

Caj blickar ut över havet och suger på cigaretten. Till slut svarar han.

Hade jag inte haft mitt jobb hade jag inte kunnat bo här på Hasslö, för då hade jag inte kunnat komma här ifrån titt som tätt. Till exempel till Stockholm, jag älskar Stockholm. Där har man inte tid att tjafsa om oväsentligheter på samma sätt. Men när jag varit i någon större stad i mer än fyra - fem dagar då vill jag hem hit igen.

quote
Jag älskar till och med en del som jag hatar. Förlåt dem för de vet inte bättre, det var Jesus som sa det tror jag

Vad är det du vill hem till då?

– Jag trivs här, jag älskar människorna. Jag älskar till och med en del som jag hatar. Förlåt dem för de vet inte bättre, det var Jesus som sa det tror jag. Jag älskar den här grejen med att gå och handla på Konsum, eller Coop heter det väl nu. “Det tar tio minuter” brukar man tänka men det gör det ju aldrig för man träffar alltid någon. Jag stod och sålde mina plattor utanför Konsum för fyra - fem år sedan. Och så kommer det fram några gamla tanter och den ena säger “Hejsan Caj, vad har du nu hittat på, är det en ny skiva? Jag tar två”. Och när jag frågar tanten “Du har väl inte ens en CD-spelare hemma? Så säger hon “Nej det har jag inte men jag har alla dina skivor och så köper jag en till mitt barnbarn uppe i Stockholm. Så de stödköper mina skivor och jag älskar det. Det är ju det som är jävligt svårt att få ihop med människorna här. Det blir alltid en sådan krasch i mitt huvud och i mitt hjärta. Det finns människor här som röstar på Sverigedemokraterna som jag vet skulle vara de första att hoppa i vattnet om någon höll på att drunkna. Oavsett vem det var i vattnet och var den personen kom ifrån hade de här människorna varit de första att hoppa i. Det blir så svårt och därför har jag också jävligt svårt att tycka illa om människor. Även människor som har sådana åsikter.

Caj suckar frustrerat.

– Men egentligen är det inte därför jag är kvar. Någon måste vara kvar! I Sölvesborg till exempel, en av mina idoler där nere är hon Heléne Björklund. Och på ett sätt kan jag tänka, det är fantastiskt att hon är uppe i riksdagen nu, för hennes skull. Men samtidigt, fan hon borde vara kvar. Hon skulle behövas i Sölvesborg nu, hon hade fått mer gjort här. Jag blev lite besviken när hon åkte härifrån faktiskt, inte mot henne personligen. Men vad fan får man gjort i riksdagen egentligen? Det är väl i kommunerna man kan påverka? Jag kan inte hur det funkar riktigt, men är det inte så?

Det har blivit lunchtid på caféet och en del bilar har stannat till på parkeringen. Ut från en av dem kommer en lokal hantverkare. Caj och hantverkaren har haft en konflikt på Facebook om flyktingmottagande någon vecka tidigare. Jag är beredd på att det ska bli frostig stämning men istället hojtar de två männen glatt till varandra. Caj ler och utbrister:

– Kom och sätt dig med oss.

Kanske är det någonstans här Blekinges politiska läger kan mötas. Över en kall öl vid hamnen på Hasslö.