unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Blekinge-måndag med Saga Becker

Jag träffar Saga Becker på bokcaféet i Ronneby. Hennes egen debutroman, Våra tungor smakar våld som kom ut 2019 står frontad på en hylla bredvid kassan. Saga är tillbaka i staden som kunde blivit hennes död. Idag har hon förlåtit både platsen och människorna i den.
Sydöstrans ledarsida delar arbetarrörelsens grundläggande värderingar.

Hur tror du att det har format dig att växa upp här?

Saga har ett lugn över sig, hon låter blicken spana ut på den regniga gågatan utanför kaféfönstret och stressar inte med att svara på min fråga. I bakgrunden spelas Carolas Säg mig var du står.

– Det har varit både positivt och negativt. Det finns en sorts småstadsmentalitet här som är positiv, en gemenskap som jag inte tycker finns på samma sätt i större städer. Men för min queera identitet var det ju det värsta som kunde hända. Normer och strukturer blir mycket tydligare här än i en större stad. Det går inte att sväva ut på samma sätt. Minsta lilla grej syns mycket mer eftersom mångfalden inte är lika stor. Jag vågade ju inte ens komma ut förrän jag hade flyttat härifrån. Bara en sådan grej säger ganska mycket om en plats.

Saga tystnar och biter på sin svartmålade nagel.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på sydostran.se, appen MinSydöstran och e-tidning mån-sön. Endast 1 krona första månaden! (ord pris 179 kr)

– Det gör något med en att växa upp i en värld där man inte finns, där man inte får finnas, där man inte känner sig representerad, sedd eller speglad. Om man tittar på porträtteringen av queer- och transpersoner i populärkulturen är det ju väldigt skevt. Det är något som är okej att skratta åt, att spotta på eller att misshandla. Här visste man inte ens vad transpersoner var när jag växte upp, det fanns inget språk för oss. Det enda man kände igen sig i var något andra skrattade åt eller inte förstod sig på. Jag saknade trygghet här och det gjorde att jag kände att jag inte kunde komma ut. Det fanns inga förebilder för mig när jag växte upp, inga som pratade om identitet eller sexualitet. Det fanns inga samlingsplatser, ingenting sådant som det finns för HBTQ-personer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är ändå en skillnad. Jag saknade platser och sammanhang när jag växte upp. Sedan har jag haft ett självskadebeteende och det behöver inte vara kopplat till min queera identitet. Jag söker inte svar på varför jag har det, jag försöker bara ta mig ur det.

Men kan du se ett samband mellan att det började hända jobbiga saker i ditt yttre liv här i Blekinge och att du började må sämre psykiskt?

quote
Vad som hände i skolan eller vad folk sa hade jag ingen kontroll över, så då skaffade jag mig makt och kontroll genom att skada mig själv.

– Ja, samband finns det absolut. Allting är ju komplext, det är så många komponenter, man kan inte skylla på en enskild sak. Men det är ju inte konstigt att jag hatade mig själv när jag växte upp i ett samhälle som sa åt mig att hata mig själv. Självhat och bestraffning har alltid varit en del av hur jag hanterar ångest. Jag tror att det var ett sätt att skaffa kontroll och makt. Vad som hände i skolan eller vad folk sa hade jag ingen kontroll över, så då skaffade jag mig makt och kontroll genom att skada mig själv.

Har du alltid hanterat ångest så?

Saga tänker efter.

– I alla fall sedan högstadiet eller lite innan det. Det började när jag förstod hur samhället är uppbyggt och insåg att min identitet skulle krocka med samhällets normer och strukturer. Och det märkte jag ganska fort för jag är ju en författare. Jag står utanför och betraktar. Jag insåg redan som barn att “shit, it’s gonna be a bumpy ride”.

När Saga skrattar smittar det av sig, hon ler mot mig och jag inser att det är första gången under intervjun vi får ögonkontakt. Men efter bara någon sekund blir hon seriös igen.

Saga Becker
Saga Becker
Foto: Andreas Blomlöf

– Och då är man fan en ganska cool individ när man fattar vad som ska hända och bara skiter i det och gör saker ändå. Jag var öppen med en kille när jag själv var kille och jag använde smink. Jag fick mothugg av omgivningen men jag var sann mot mig själv. Vilket betydde mycket mer än att folk kollade snett på mig. Men mitt liv har varit fyllt av skam och det har bara varit negativt. Skam är inte någonting bra för någon.

Vad har du skämts över?

– Bara över att vara mig själv, hela jag har varit skamfylld ända sedan jag var liten. Mina känslor, min attraktion till andra pojkar var någonting äckligt. Från det att jag var liten har jag känt skam för saker som egentligen är naturliga. På något sätt har jag nog som vuxen blockerat hur jobbigt det faktiskt var att växa upp här. Jag vet inte om jag hade klarat av det idag. Men det är fantastiskt hur starkt kroppen och psyket är när man är ung, mycket starkare än när man är vuxen.

Hur känns det att vara tillbaka i Ronneby idag?

– Nu är väl första gången i mitt liv jag kan vara här utan att det känns någonting. Jag har kommit dit nu, det är bara nu i år. Tidigare har det alltid varit jobbigt att åka tillbaka hit. Jag har inte bott här på elva år. Jag tror att jag har varit tvungen att bearbeta saker själv och komma till en bättre plats i mitt eget liv för att också inse att det inte är en plats fel. Det är inte människorna på platsens fel heller. Det är inte människors fel att vi växer upp i ett rasistiskt och homofobiskt samhälle, vi programmeras ju till att bli rasister och homofober. Nu har jag kommit till den punkt där jag faktiskt förlåtit min hemstad.

Saga ler med blicken klistrad på fönstret.

Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka?

– Jag har flyttat tillbaka! Eller just nu bor jag hos mamma medan jag landar i livet. Jag har bott här sedan början av året. Tanken var inte att jag skulle stanna här så länge men sen kom corona och allt. Jag är bara hemma och skriver. Och promenerar i skogen! Jag trivs väldigt bra. Jag kan tänka mig att flytta hit på heltid.

Vad är det som får dig att trivas?

– Skogen, mina rötter, familjen och närheten. Jag har väl aldrig känt mig hemma någonstans hundra procent, istället känner jag mig hemma i personer. Just nu har jag ingen person, men vi får se. Men familjen ger mig trygghet och det handlar väl mycket om det.

De som var elaka mot dig i skolan, har du mött dem senare i livet?

– Nej, eller några har jag träffat. De flesta förstår nog inte hur mycket vissa grejer faktiskt har sårat. Jag tror inte att folk kan se det själva och det kommer de kanske aldrig att kunna. I alla fall inte förrän de själva får barn som blir utsatta för grejer. Det är ganska sorgligt att det ska behöva gå så pass långt men jag är också glad om de personer som inte haft vissa perspektiv får dem. Det är väl någonstans det som är livet, att få perspektiv.

quote
Om det var en sådan där klassträff med dem från högstadiet tror jag inte att jag hade gått.

– Jag vet inte ens hur jag skulle reagera om jag träffade vissa från skolan. Det spelar ingen roll hur mycket man jobbar med sig själv. Kroppen sätts i fysiska reaktioner som man inte är beredd på. Om det var en sådan där klassträff med dem från högstadiet tror jag inte att jag hade gått. Jag har väl kommit så pass långt i att bli frisk från mitt självskadebeteende att jag inte behöver utsätta mig för sådant längre.

Saga fnissar till medan hon låter kaffekoppen balansera i knät. Hon håller koppen i ett avslappnat grepp.

Hur var det att flytta härifrån?

– Mycket i mitt liv förändrades när jag flyttade till Malmö. Det är ju inte heller världens största stad, men det fanns ändå mer utrymme, man kunde vara anonym på ett annat sätt. Fast det blev också kaos. Allt i mitt liv har varit kaos. Jag är en kaosig person, jag vet inget annat än kaos. Förutom nu, nu är jag ändå 32 år. Jag vet inte om det är därför men jag vill landa. Det känns skönt, jag har väl hittat min roll. Jag flyr inte längre, det gjorde jag innan. Men det går inte, man kan inte fly undan sig själv.

Var det vad du försökte göra när du flyttade härifrån, var det en flykt?

– Ja det var en flykt men det var också en räddning. Jag hade ju inte överlevt om jag inte flyttade härifrån. Jag hade tagit livet av mig om jag bodde kvar här, det vet jag säkert.

Sagas tonläge är sakligt när hon pratar om sina självmordstankar, ingen av oss säger något. Carola har bytts ut mot Sommaren i city med Angel.

Tror du att saker har förändrats, tror du att det är lättare att växa upp och vara ”annorlunda” i Eringsboda idag?

– Jag tror att annorlundaskapet uttrycker sig olika och i olika saker men det kommer alltid att möta samma reaktion. Reaktionen när människor som inte har sett någonting ser något för första gången går inte att ta bort, jag tror att den är naturlig. Men lär man sig i tidig ålder att man kommer se nya saker och att det är okej, då lär man också personer att vara öppna när de möter världen.

Saga Becker
Saga Becker
Foto: Andreas Blomlöf

Känner du en speciell vilja att ändra på saker här i Blekinge? Känns det extra viktigt?

Saga suckar.

– Jag är en person med extremt mycket sakkunskap. Jag känner bara, anställ mig! Ta med mig i expertgrupperna! Jag vet mitt eget värde och det ska betalas bra, för det är ovärderligt. Det här ansvaret att ändra på saker läggs ofta på minoriteter medan det finns beslutsfattare i kommuner som inte gör ett fucking piss. Pay me good money så kan jag sitta på deras stolar. Jag hatar när politiker tar åt sig cred för saker vi faktiskt har gjort. Det borde vara personer med riktig makt och med riktiga resurser som ändrar på saker. Jag har släppt det ansvaret lite från mina axlar och backat lite från rollen som språkrör. Jag har fortfarande en viktig röst i samhällsdebatten men det finns en massa andra viktiga röster också som jag gärna lyfter fram. Jag har landat lite i mig själv och i tillvaron. Jag vet vad jag vill.

Vad är det du vill?

– Att skriva. Jag har funnit min identitet som författare. Det är väl också en sorts krock, jag var med i en film och så fick jag en guldbagge. Så blev jag skådis fast jag inte var skådis. Men att ge ut min debutroman och att skriva på nästa bok som kommer ut nästa år. Att få vara författaren Saga. Det är min identitet. Det är en stor och viktig grej, jag har en mycket tydligare bild av vem jag är nu. Det gör mig säkrare. Jag är bättre på att skriva än på att hantera människor.

Vi fnissar till, caféet har tömts på människor nu. Stämningen är lättare än tidigare.

– Jag skriver för min egen skull. Det är mitt sätt att leva. Att laborera med språket är det jag älskar. Jag blir ju manisk, jag har suttit helt maniskt i två dagar och bara skrivit. Det är därför jag inte riktigt är mig själv just nu. Men när man når den där utomkroppsliga upplevelsen i skrivandet, det är riktigt coolt.

Vill du berätta mer om nästa bok?

– Än så länge handlar den om fjärilar. Men allt jag skriver, om man kokar ned det handlar ju om identitet, sexualitet och psykisk ohälsa. Att vara människa liksom. Alla har ju en identitet och sexualitet. Det är egentligen lika närvarande i allas liv tänker jag.

Så liknande teman som i din debut, men mer fjärilar?

– Mm, mycket mer fjärilar. Så får vi se vart det bär av.