Debatt: Muslimska brödraskapets inflytande avhandlat

Jan Hjärpe och jag försökte förklara hur svenska skolor undervisar om religion. Då tänkte jag inte på att vi i Sverige odlar en objektifiering som skapar likgiltighet och distans. Religion är något för de andra.

I Egypten var det helt annorlunda. Skolorna lär ut Islam som det enda rätta. Redan då hade islamiseringen av samhället ökat. Kvinnor badade i heltäckande kläder vid Alexandrias sandstränder.

Men alla var inte islamister eller anhängare av politisk Islam. Egyptson med koptiskt, kristet ursprung kunde berätta om det muslimska majoritetssamhällets övergrepp. Möjligen är distanserad analys inte Egyptsons bästa gren. Kanske inte heller i den omdiskuterade avhandlingen som balanserar mellan grävande journalistik och forskning.

Egyptson säger sig försöka kartlägga Muslimska brödraskapets inflytande i Sverige. Han har kritiserats för sakfel och för att gå högerkrafters ärenden. Men han lyfter viktiga frågor om patriarkal och hierarkisk dominans inom Muslimska Brödraskapet, som han ser som homogent.

Frågorna om Muslimska brödraskapet har otillbörligt inflytande inom svenska muslimska organisationer är rimliga, utan att ställa sig bakom den högerextrema, osanna tesen att Islam håller på att ta över västvärlden.

Fler borde ställa dem. Kanske minns vi den infekterade debatten när Islamiska förbundets (IFiS) dåvarande ordförande, Omar Mustafa, efter bara en vecka fråntogs sin planerade plats som suppleant i den socialdemokratiska partistyrelsen.

Peter Weiderud, dåvarande ordförande för den socialdemokratiska sidoorganisationen Tro och Solidaritet (STS), gav ett oreserverat stöd till Omar Mustafa på DN Debatt. Nalin Pekgul, tidigare ordföranden för det Socialdemokratiska kvinnoförbundet, menade däremot att ”Brödraskapet strävar efter att införa sharialagar i muslimska länder”. I europeiska länder vill man tillämpa dem genom att ”införa ett parallellsamhälle med egna skolor, egen sjukvård, egen äktenskapslagstiftning och egen arvsrätt.”

Islamiska förbundet bör därför inte ses som en rättmätig representant för Sveriges muslimer, menade Pekul.

I Sverige har vi länge varit aningslösa och uppmuntrat en mångkultur som lett till parallellsamhällen. Min första akademiska bok efter min avhandling om global etik fick titeln ”Mångkulturalism för vem?”.

Där granskade jag muslimska friskolor i Sverige. Det var innan ”friskolereformen” exploderat och bidragit till den enorma segregation vi nu lever med. Mina resultat var tydliga. Flickor blir förlorarna i muslimska skolar, som fostrar flickor och pojkar helt olika. Detta trots att det svenska samhället betonar jämlikhet, med lika skatter.

Ändå talade läroplaner från 1970-talet om rätten att behålla sin kultur. Inte om integration där vi som samhälle behöver gemensamma mötesplatser. Skolan var tidigare en sådan plats, men har nu omdanats så att den ger möjlighet att undvika de andra.

Kanske har friskolereformen skadat samhället mer än det Egyptson kallar brödraskapets infiltration?

Elisabeth Gerle, professor em, präst