GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Den 22 juli var inte en olycka

”Ring ingen på Utøya, de gömmer sig” står det i min facebookstatus för tio år sedan. På dagen i torsdags. Ett försök från oss SSU-ledare att göra någonting i den mardröm vi följde i realtid hos vår norska systerorganisation AUF.
Publicerad 23 juli 2021 • Uppdaterad 23 juli 2021
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Sydöstran politiska etikett är socialdemokratisk.
Utøya.
Utøya.
Foto: Tore, Meek

Några av mina allra närmsta vänner blev överlevare den kvällen. Sjuttiosju andra mördades. Vilka som blev vad visste jag inte då. Jag var själv på ett SSU-läger, höjdpunkten om somrarna för en ung och politiskt aktiv.

Ett år efter angreppet åker jag till Utøya. MS Thorbjørn, som skjutsade ut Breivik skjutsar även ut mig. Samma båt som också räddade Eskil. Inne i cafébyggnaden är det fortfarande blod kvar på väggarna. Det verkar inte gå att få bort. På golvet är exakta dödsplatser utmärkta med foton. Vissa ansikten är kända för mig, många okända. Jag blir illamående av insikten att det är varje persons faktiska blodstänk jag ser.

”Låt oss kalla saker vid dess rätta namn. Gärningsmannens måltavla var arbetarrörelsens unga. De som dog omkom inte. De mördades. Inte av en ensam galning. Av en högerextrem terrorist som sköt lägerdeltagare på löpande band.”
Ellinor Eriksson

Ida visar mig det fönster hon hoppade ut genom när gärningsmannen kom in. Åsmund tältet han gömde sig i, Sam trädet han klättrade upp i, vid kärleksstigen. Där ligger tio foton tätt intill varandra. Jag fylls av både tacksamhet och skam när jag känner mig glad över att mina vänner går bredvid mig och inte är foton.

De första åren efter attentatet är vi fortfarande jämngamla med de som mördats. Pratade om dem som det. Nu när det gått 10 år är det tydligt att de blev kvar i ungdomen. Kvar på ön. Vi blev vuxna.

22 juli beskrivs ofta på ungefär samma sätt som en naturkatastrof. En nationell tragedi där alla hade kunnat drabbas om de haft otur. AUF:are har uppmanats till att inte politisera dådet. Få saker gör mig mer provocerad. Det är en neutralisering som inte bara är feg utan också farlig.

Nej låt oss kalla saker vid dess rätta namn.

Det var ett politiskt attentat.

Gärningsmannens måltavla var arbetarrörelsens unga.

De som dog omkom inte. De mördades. Inte av en ensam galning. Av en högerextrem terrorist som sköt lägerdeltagare på löpande band. Det fanns ingen barmhärtighet. Han var medveten och utstuderad.

Han var också del av den etablerade rasism vi ser och hör runt oss ständigt. Också i våra parlament.

Det. Var. Ingen. Olycka.

Det kan hända igen.

Det är just det som är så farligt.

Gärningsmannen är inte det vi ska vara rädda för längre. Det är avpolitiseringen. Och glömskan.

Så minns motivet. Offren. Berätta om det för nästa generation. Aldrig tiga. Aldrig glömma. Det är vår plikt.

Ellinor Eriksson