Christina Mångård: Det var i skolan vi mötte varandra

Här bor människor med högst ordinära yrken. De är snickare, lärare, sjuksköterskor, brevbärare och ingenjörer. Människor som inte hör till de rikaste men som känner sig nöjda. De är barn och barnbarn till våra strävsamma förfäder som en gång var med om att bygga folkhemmet i Sverige.

Här träffas de i affären och i områdets skola möts villakvarterens barn. Men där går också barn från andra kvarter med annan bakgrund och från andra kulturer. Barn med en annan historia. Det är här i skolan som barnen lär känna varandra och blir vänner.

Förskolan och skolan är samhällets första och största mötesplats för barn med olika bakgrund. I skolan. Inte i friskolan. Det kan inte vara meningen att skilja på och dela upp barn. Att kristna barn ska gå till en skola och muslimska barn eller judiska barn till en annan.

Eller att barn från välbärgade familjer ska gå tillsammans på en skola. Och barn till mindre bemedlade föräldrar ska gå för sig. På så sätt blir samhället grupperat och segregerat. Det blir vi och dom. Var kan barn med olika bakgrund träffa varandra och bli vänner om de aldrig får mötas i skolan?

När vi blir äldre korsas sällan våra vägar. Då blir vi likriktade och inskränkta och har inte så många vänner eller arbetskamrater som inte är som vi och tänker som vi. Hoppas att nästa generation kommer bli mer öppna och obegränsade. Men då är det en förutsättning att de får mötas i en skola för alla.

Till sist… efter år 1992 när friskolereformen genomfördes får varje elev en skolpeng och kan fritt välja skola. Sverige är det enda land i världen som tillåter skattefinansierade skolor som drivs av vinstdrivande riskkapitalbolag. Och en femtedel av landets skolbarn går i en friskola.