Gästkrönika: Innanför landet utanför
Jag över denna optimistiska framtidsplanering hos mina föräldrar när jag läser Henrik Berggrens ”"Landet utanför. Sverige och kriget 1940-1942”( Stockholm: Norstedts 2021).
För i början av mars 1942 står Adolf Hitler på höjden av sin makt. Han har snabbt intagit Polen, han har besatt ärkefienden Frankrike, och hans ”ökenräv” Rommel tycks oövervinnerlig, när han snabbt avancerar mot Suezkanalen i spetsen för Afrikakåren och tillfogar de brittiska styrkorna upprepade nederlag.
I januari 1942 hade Hitler lagt fram en plan för utrotningen av Europas judar. Likt de flesta svenskar var mina föräldrar ovetande om denna konferens i Wannsee när de gladdes åt det nya tillskottet i familjen.
Men inom bara något år skulle den tyska armén ohjälpligt köra fast vid Stalingrad. Likt Napoleon skulle den inte förmå uthärda den ryska vintern, än mindre betvinga Röda Armén vid vare sig Leningrad eller Stalingrad. När baltstaterna ockuperats av Sovjet och det sovjetiska trycket mot Finland ökade drevs den finländska statsledningen till samarbete med Hitlertyskland för att trygga sitt säkerhetspolitiska läge.
Detta ledde till den svenska ”midsommarkrisen” 1941. Under några dramatiska dygn sökte samlingsregeringen i Stockholm mejsla ut en linje, som dels skulle tillgodose tyska långtgående krav på transitering av tyska trupper från Nordnorge via Sverige till Finland, dels få beslutet att bli sett som en engångseftergift och inte ett avsteg från neutraliteten.
Krisens upphov var kung Gustaf V uttalande att han ”inte ville vara med” ifall de tyska kraven inte bifölls. Både statsministern och hans utrikesminister Günther förefaller ha drivit ett avancerat politiskt spel. De utnyttjade kungens hållning för att pressa fram regeringens och riksdagens accepterande. Efter fyra dygn med många politiska turer kunde statsministern konstatera att riksdagen godkänt transiteringen.
I Norge bidrog Quislings allt hårdare regim till att den svenska opinionen blev alltmera kritisk mot Tyskland. Det som definitivt ledde till en antitysk stämning i Sverige var deportationen av 1 000 norska judar i november 1942: ”Inom loppet av ett par dagar i månadsskiftet november-december 1942 gick Sverige från en ytterst restriktiv hållning mot judiska flyktingar till ett aktivt diplomatiskt arbete för att hjälpa judar att undkomma till Sverige”, skriver Berggren.
Hur tänkte mina föräldrar när de döpte min lillebror till David Napoleon? Ville de gardera sig med en segrare och en förlorare? Eller var det en vink om att som skalden sagt ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort”? Monty blåste bort Rommel vid El Alamein 3 november 1942, och krigslyckan vände till de allierades fördel!
Lennart J Lundqvist, professor em statsvetenskap
