Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Gästkrönika Lars Ohly: Vad gör de med alla pengar?

Jämlikhetsutredningen som presenterades mitt i semestern förra året måste vara en av det offentliga Sveriges bäst bevarade hemligheter.
Vänsterpartiets förre partiledare Lars Ohly, gästkrönikör i Sydöstran.
Vänsterpartiets förre partiledare Lars Ohly, gästkrönikör i Sydöstran.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Sydöstran politiska etikett är socialdemokratisk.

Önskan att diskutera förslag som minskar klasskillnader och ojämlikhet i landet verkar vara ganska begränsad.

"Önskan att diskutera förslag som minskar klasskillnader och ojämlikhet i landet verkar vara ganska begränsad."

Det är sorgligt, framförallt eftersom ojämlikheten i Sverige är flera resor värre än vad människor tror. Många tror att samhällseliten tjänar kanske tio gånger så mycket som en vanlig arbetare medan sanningen är att de högst avlönade företagsledarna har inkomster som kan motsvara både 50 och hundra löner för en LO-medlem.

När jag jobbade fackligt på SJ på 80-talet gjorde LO-tidningen en undersökning av direktörernas löner och ställde dem i förhållande till vanliga LO-medlemmar. Vi medlemmar i Statsanställdas Förbund var då enormt upprörda över att det fanns direktörer som tjänade 12 gånger så mycket som en vanlig knegare. När tidningen Arbetet gjorde om undersökningen häromåret var förhållandet istället fler än 50 vanliga löner på en direktörslön.

Vad gör de med alla pengar? kan man fråga sig. Ja, inte betalar de höga skatter i varje fall. Om man räknar ihop betald skatt och erhållna avdrag/bidrag så visar det sig att de högst avlönade ofta betalar mindre del av sin inkomst i skatt än vad snabbköpskassörskan eller undersköterskan gör.

Samtidigt har välfärdsverksamheterna – som alltid fungerar utjämnande mellan olika inkomstgrupper i samhället – minskat i omfattning. Och de som har råd betalar istället för sin egen vård, sin egen sjukförsäkring och sin egen välfärd. Den som är fattig får hålla till godo med vad som erbjuds.

Till detta kommer en grupp människor som inte kan arbeta heltid på den reguljära arbetsmarknaden. Det handlar om människor med sjukdom och ohälsa, missbruk, låginkomstpensionärer eller långvarigt arbetslösa. Här finns de verkliga förlorarna de senaste decennierna. Deras inkomster har minskat drastiskt men deras skatter har inte hängt med i skattesänkarracet.

Så har alltså ojämlikheten ökat genom medvetet fattade politiska beslut, och ibland på grund av avsaknaden av beslut. Det jämlikhetskommissionen hade i uppdrag att göra var att föreslå förändringar i mer jämlik riktning. Och det lyckades de förvånansvärt bra med. Mängder av förslag som berör utbildning, arbete, bostäder, socialförsäkringar och annat landade på regeringens bord i augusti.

Och sen dess har det varit ganska tyst. Om inget händer kommer segregationen, motsättningarna och fattigdomen öka. För alla oss som anser att ett bra samhälle baseras på social rättvisa borde det vara en huvuduppgift att lyfta fram jämlikhetskommissionens förslag och diskutera dem och ställa krav på deras genomförande.