Simon Fuglsang: Gästkrönika: Som en rasande orkan
När ilskan slår till, är det en fullskalig emotionell orkan som drar fram. Blomkrukor krossas, soffkuddar flyger genom rummet, och allt som inte är fastskruvat hamnar antingen på golvet eller upp och ner. I våra försök att bemöta denna nya verklighet har vi prövat alla tänkbara metoder för att förstå och hantera de intensiva känslor som uppstår.
Osäkert famlar vi efter ”strategier” som vi plockat upp från diverse självutnämnda ”experter” på barnpsykologi när barnet höjer en kruka över huvudet. Just när barnet är på väg att slunga krukan mot golvet med full kraft, hör jag mig själv, med skakig röst, säga: ”Ojojoj, nu kommer den där röda känslan. Sätt dig ner vännen, så räknar vi till tio tillsammans.”
Men det hjälper föga. Vi har insett att hur vi än försöker stävja situationen, slutar det oftast på samma sätt — med en krossad kruka och ett förtvivlat, skrikande barn.
När skärvorna väl är uppsopade kan vi återigen konstatera att våra tafatta försök i att vara lågaffektiva snarare har visat sig vara lågeffektiva. Men varför är det just ilskan vi försöker tygla? Varför ser vi den som en känsla som måste hållas i schack mer än andra?
”När skärvorna väl är uppsopade kan vi återigen konstatera att våra tafatta försök i att vara lågaffektiva snarare har visat sig vara lågeffektiva. Men varför är det just ilskan vi försöker tygla? Varför ser vi den som en känsla som måste hållas i schack mer än andra?”Simon Fuglsang
Jag tänker att en del av förklaringen är kulturell. I västerländsk kultur och inom kristendomen betraktas vrede som en av de sju dödssynderna, medan tålamod ses som dess motsvarande dygd, och ilskan är vredens nära släkting.
En annan aspekt kan förstås utifrån ett klassperspektiv. Under de senaste 200 åren har det kanske varit nödvändigt för den styrande klassen att lyfta fram lugn och sans som högre ideal som ett sätt att kväsa arbetarklassens rättmätiga ilska. Att uttrycka missnöje genom ilska har setts som pöbelaktigt, ”osvenskt” och ovärdigt.
Men vad är ilska? Varför finns den, och varför känner vi den?
Ilskan fyller många viktiga funktioner. Genom ilskan sätter vi gränser, vi prövar och omvärderar våra värderingar gentemot omvärlden, och den hjälper oss att kommunicera vad som är viktigt för oss. Det är genom ilskan vi förmår oss att bryta med det gamla, och det är genom den vi finner kraft att bekämpa orättvisor.
När jag tänker på varför jag själv blir arg, är det oftast just vid upplevda orättvisor, vare sig det handlar om vardagliga situationer eller större globala frågor. Jag blir arg när jag tänker på kriget i Ukraina, på orättvisorna som drabbar Palestina, och på ensamstående mödrar som kämpar för att få ekonomin att gå ihop medan bankerna gör rekordvinster. Ibland blir jag så arg att jag skulle vilja välta hela rummet, kasta runt soffkuddarna, och visst hade det varit befriande att då och då slänga en kruka stenhårt i golvet så att skärvor och jord flög åt alla håll.
Men jag gör det inte. Istället tar jag ett djupt andetag och stoppar tillbaka ilskan i den känslopåse där jag har lärt mig att den hör hemma.
Men kanske borde vi lyssna mer noggrant till vår ilska. Vad försöker den säga oss? Vad är det som behöver förändras, och vad kan vi göra åt det? Istället för att undertrycka ilskan, borde vi kanske omfamna den som en kraft för att skapa positiv förändring. Höja vår röst, slå näven i bordet och bekämpa orättvisor, både lokalt och globalt.
Låta ilskan bli en drivkraft för rättvisa, mod och förbättring, en känslomässig orkan i taget.
