Gästkrönika: Sveriges strykpojke
Så slutsatsen är att det är blekingar och smålänningar här i sydöstra hörnet som i betydande mått stått för den yrkeskunnande och reproduktionen av avkommor i de expansivaste storstadsområdena.
Eftersom jag hållit till i decennier i närliggande Kalmar har jag på numera bortgångna Östra Småland initierat ett betydande undersökande av varför sydöstra hörnet av Sverige blev och fortfarande är landets strykpojke.
”Eftersom jag hållit till i decennier i närliggande Kalmar har jag på numera bortgångna Östra Småland initierat ett betydande undersökande av varför sydöstra hörnet av Sverige blev och fortfarande är landets strykpojke.”Jan G Andersson
Befolkningen i Kalmar län har också stått still i 100 år. När vi i Kalmar började rota i det här, så fick man brev och telefonsamtal från arga norrlänningar som påpekade att ni sydsvenskar ska väl inte klaga jämfört med oss här uppe och så drog dom en historia om en 10-barnsfamilj i Haparanda, där föräldrarna fått uppleva hur alla deras barn tvingats till storstäderna och industristäderna söderut.
Jag brukade svara, att om man jämför med var staten lagt ner resurser någonstans, så är det småsmulor vi här nere fått oss tilldelade om man jämför med guldregnet till Norrland. Men sanningen är att vi sydost och ni i norr sitter i samma båt och är båda offren i det storskaliga efterkrigsprojektet av staten som hand i hand med näringslivet utvecklat de tre storstadsområdena med exportdrivande storföretag i befolkningskoncentrerade kommersiella centra.
Sloganen ”Hela Sverige ska leva” är nog den största ljuget av alla.
Man behöver bara jämföra vägnätets gigantiska dubbelfiliga utbyggnad på västkusten med den kostig på en del ställen som vi här på ostkusten fortfarande får dras med, även om det nu efter alla dessa år rättas till i Jämjö och Ramdala. Men Bergkvara-kilen finns fortfarande kvar.
Sedan ska vi tala om järnvägarna. Om Södra stambanan dragits väster om Sommern istället för öster om sjön hade järnvägsmetropolerna inte hetat Nässjö och Alvesta och bygderna nära järnvägen dragit till sig tillverkningsindustrin utan det hade skett rent Hultsfred och Emmaboda och därefter genom Blekinge mot Kristanstad.
Det var det avgörande beslutet som lade grunden till 1900-talets stora industrialisering i inre Småland. Vad fick vi istället?
Smalspåriga ”gurklister” som mellan Kalmar och Karlskrona - som tog 3 timmar med byte av spårvidd i Torsås - och dåliga anknytningar till Alvesta som inte blev bättre för att de pengar som skulle förbättra ”Antikrundan” myglades bort till något projekt i Mellansverige.
Och hur var det med E 22-pengarna som flyttades till E 6:an istället? Varför har vi alltid hamnat i strykklass?
Jag tror inte att våra grabbar och tjejer härifrån har mindre mål i mun när de presenterar sina projekt för dem som sitter högst upp, men sedan kommer storstadsintressena rännande med tjusigare kalkyler och de är kompisar från Handelshögskolan med beslutsfattarna och så åker deras projekt upp på prioriteringslistorna och våra åker ner.
Men nu ser jag att det vankas i Karlskrona stora industriprojekt, även om man nog inte ska ta ut svängarna för stort och snabbt.
Jag minns vilken eufori som spred sig I Karlskrona när Uddcomb lokaliserades dit, men kärnkraftkärl blev ju inte så gångbara på 70-talet. Den uppumpade Kinessatsningen i Kalmar blev ett jättefiasko och den bortblåsta optimismen i Skellefteå är det senaste varnande exemplet att man inte ska ta ut något i förskott.
Men kommunala och regionala makthavare har en tendens att tro alltför gott om lycksökare och bränner iväg skattebetalarnas pengar på för lösa boliner.
Men en stensäker grej är den militärbas som nu återupprättas i Nato-regi i hamnbassängen i Karlskrona. Flottan har åderlåtits i 80 år och 5 000 officerare förflyttades och utbildningsplatserna är en rännil.
Nu våras det för Flottan i Karlskrona och finns det någon rättvisa i världen, så borde amiralen förflyttas tillbaka till Kungshuset på Landbrogatan.