unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Gästkrönika: Till Ronneby kommer man för att stanna

Kan man älska Blekinge utan att vara född och uppvuxen där? Jag tror det.
Elisabeth Gerle, forskare, författare och präst, aktuell med boken Allt är omöjligt. Och vi ger oss inte. (Themis) med många berättelser från Ronneby, gästkrönikör i Sydöstran.
Elisabeth Gerle, forskare, författare och präst, aktuell med boken Allt är omöjligt. Och vi ger oss inte. (Themis) med många berättelser från Ronneby, gästkrönikör i Sydöstran.
Foto: Lars Rindeskog
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Sydöstran politiska etikett är socialdemokratisk.

När jag kom till Ronneby första gången var jag några och tjugo. Just färdig ämneslärare skulle jag träffa rektorn för Knut Hahnskolan där jag blivit erbjuden ett vikariat. Perfekt, tänkte jag. För sen skulle jag återvända till Lund och läsa vidare.

Men plötsligt var det inget vikariat längre. ”Ha, ha, till Ronneby kommer man för att stanna” skrattade Astrid Einarsson, som blev min kollega. Hon var mer än tjugo år äldre. Men vi blev vänner. Långt senare erkände hon att hon sa så för att skrämmas. För hon tyckte att jag som ung borde ut och se världen. Det hade hon gjort. Och hon såg till att det blev så för mig också.

Precis efter kriget hade Astrid rest i Tyskland och Frankrike. Många städer låg i ruiner. Bristen på mat och det elände hon såg gjorde att hon ville verka för fred och avspänning resten av livet. Nu älskade hon sin lilla stad och Bergslagskvarteren runt kyrkan som hon räddat från rivningsraseriet. Hennes kärlek till stan smittade.

Hon visade mig de gamla målningarna i kyrkan, döden som dansar iväg med hög och låg, Petrus med himmelrikets nyckel och den bundne mannen. Hon förmedlade känslan av att här hade gummor och gubbar gått i århundraden. Nu var det vår tid att gå längs de knaggliga gatorna och leta oss upp till kyrkan ibland. När jag återvänt som präst berättade jag om målningarna för många turister och sommarblekingar.

När jag kom ut i skärgården hisnade jag. Så vackert! Gläntor där gullvivorna bredde ut sig i gula fält, blåsippor, bokskog och så Östersjöns vikar med öar och farleder som bäddade in landskapet i en sällsynt fin skärgård.

quote
Att sjön inte alltid var insmickrande lärde jag mig av fiskargummorna i Saxemara. De berättade om oväder som tagit deras män.

Att sjön inte alltid var insmickrande lärde jag mig av fiskargummorna i Saxemara. De berättade om oväder som tagit deras män. När stormen drog in var det bara att lämna näten och följa vindarna hem. Kanske till Polen. Att många försökte få med sig näten är begripligt. Fiskare i Blekinge var inte rika.

Utom under de perioder då sillen gick till. En av mina äldsta ”syföreningstanter” berättade om hur de rodde upp längs Ronnebyån för att sälja fiskfångsten vid torget. Det var kallt och tungt.

Nu blinkar Hanöfyren åt mig på kvällarna, blandat med Tärnö. Vitaskärs fyr är släckt sedan länge. De första åren kunde man se alla tre fyrarna längst ut på klipptomten. Jag kom hit som ung och har återvänt, åtminstone delvis. Blir jag Blekingebo då? Eller är det som i Stockholm att du måste vara född och ha bott där i generationer för att höra till?