GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. E-tidning
  1. Shop
  2. Tjänster
  3. Annonsera
  4. Tipsa oss!
  5. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Gästkrönika: Typiskt svenskt, då och nu

Det som betraktas som typiskt svenskt är till stora delar ett resultat av unga socialdemokratiska kvinnors insatser på 70-talet. Det är en slutsats man kan dra av SVT-dokumentären om Birgitta Dahl.
Publicerad 13 augusti 2021
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Sydöstran politiska etikett är socialdemokratisk.
Dokumentären om socialdemokraten Birgitta Dahl påminner om att svenska värderingar kan förändras.
Dokumentären om socialdemokraten Birgitta Dahl påminner om att svenska värderingar kan förändras.Foto: Anders Holmström/TT

Förre ministern och talmannen Birgitta Dahl säger själv att hon var ”lite ful och tråkig”. Hade hon varit verksam idag hade mörkermännen och twitterhögern uttryckt sig desto grövre. Med tanke på hur kvinnliga politiker som tar ställning mot rasism och för jämställdhet beskrivs och bemöts kan man bara fantisera över hur Birgitta Dahl skulle ha behandlats.

Nu behandlades hon inte heller särskilt varsamt när hon på 1960- och 70-talen propagerade för kvinnors möjligheter att kombinera yrkeskarriär och barn och ha samma individuella rättigheter som män. Hon berättar hur hon hånades och vid ett tillfälle i Riksdagen även blev knuffad.

En av många saker som jag fastnar för är när hon berättar att motargumenten för att förbjuda våld mot barn i familjen samt våldtäkt inom äktenskapet. Dessa (mannens) rättigheter beskrevs, enligt Dahl, som en ”fin gammal svensk sed”. Mindre än 50 år senare är det snarare motsatsen som beskrivs som typiskt svenskt.

Det är bara en illustration av hur modiga progressiva politiker som Birgitta Dahl utmanade en konservativ och traditionell ordning. Det ”svenska” är inte av naturen given, det är ett resultat av i tillhörande en progressiv rörelse enskilda människors verk.

”Samtidigt som filmen hyllar Birgitta Dahls mod, vilja och förmåga och beskriver framgångar inom jämställdhetens område så illustrerar den också hur långsamt vissa saker går.”
Markus Alexandersson

En SVT-dokumentär om en före detta minister blir lätt lite förutsägbar; personen beskrivs som modig och hyllas av en variation av personer som filmas sittandes i ett stort rum men med ett kort skärpedjup. För att det inte bara ska bli ett idolporträtt trycker man i mitten in något där personen ”gick lite fel”, i det här fallet ett initialt förnekande av Pol Pots grymheter i Kambodja.

Dokumentären om Dahl bjuder på ett antal inslag där man, om än kanske inte bokstavligen, gapar förvånat; bland annat när rubriken om ”första ogifta riksdagskvinnan som får barn” visas. Hur uppseendeväckande kvinnor i politiken ansågs och de hinder de mötte var väl i någon mening typiskt svenskt vid denna tid, det är svårt att skylla på någon annan.

Samtidigt som filmen hyllar Birgitta Dahls mod, vilja och förmåga och beskriver framgångar inom jämställdhetens område så illustrerar den också hur långsamt vissa saker går. Man skulle kunna tro att uttaget av föräldraledighet skulle vara något jämnare snart 50 år efter att Birgitta Dahl och andra fick igenom att principen skulle vara att den skulle delas lika, må vara att det blev möjligt att överföra hela delen till mamman.

Såna som Birgitta Dahl behövs idag också om Sverige ska kunna bli mer jämställt.

Markus Alexandersson, Sölvesborg