Gästkrönika: Vem ska rädda Centerpartiet?

För en ny partiledare finns stora utmaningar. För att inte säga krisartade sådana. För vilka är centern utan Annie Lööf? Och varför ska väljare rösta på C i stället för S, dit många tycks ha gått? Den som blir vald i februari måste kunna svara på det.

Egentligen borde C kunna spela en unik roll som den enda borgerliga oppositionen. Profilen med medmänsklighet och anti-SD som främsta fokus tycks dock inte räcka. I alla frågor som väljare tycker är viktiga är förtroendet för partiet lågt. Faktum är att man inte har högst förtroende i en enda politisk fråga. Att från det läget göra sig relevanta blir minst sagt något för Lööfs efterträdare att bita i.

Tre rätt okända namn kandiderar till partiledarposten. Loppet verkar tight om man ska tro kännarna. Kanske för att de alla är lite mellanmjölk och skillnaderna mellan dem små. Utan bagage tycks däremot ingen vara.

Daniel Bäckström, med tydlig kyrkoprofil och landsbygdsfokus, svajar i frågan om samkönade äktenskap och om att gå i Prideparaden. Muharrem Demirok, kommunpolitiker från Linköping född förorten, är dömd för två fall av misshandel på 1990-talet, något han tidigare undanhållit.

Då lutar det kanske åt fd vd:n på Företagarna, Elisabeth Thand Ringqvist, som dessutom fått centerstudenternas stöd. Nja. I Nuonskandalen – den historiskt ansvarslösa affären där Vattenfall köpte det holländska bolaget till ca 40 miljarder kronor (!) i överpris – var Ringqvist en utpekad nyckelperson och Maud Olofssons högra hand.

Förstå mig rätt. Även partiledare måste få ha lik i lasten, men om man har medmänsklighet som enda profilfråga finns väldigt litet svängrum för att inte själv leva efter de värderingarna. Skorna efter Annie blir stora att fylla oavsett vem det blir. Må Centerpartiet välja någon som inte trampar snett redan i de första kliven.