Gästledare: Liberalerna borde avskräcka

I november väljer Socialdemokraterna Magdalena Andersson och sedan är det hon som bestämmer vad partiet tycker.

Inte riktigt va?.

”Partiet” vill faktiskt säga sitt också.

Och det gör man på kongressen. I trånga kaffedoftande rum vädjar hålögda ministrar om stöd från partidistrikten. När argumenten ändå inte räcker kallas partisekreteraren in och i sista hand följs vädjandet av att ”partiordföranden tycker att det är viktigt”.

Jag har varit med på sådana möten, knipit igen munnen och skakat på huvudet; det är trots allt ombuden som bestämmer.

Till sist blir det oftast en kompromiss.

Och det är så det ska gå till. Grundprincipen är att partikongressen avgör politiken och att partiordförande genomför den.

I realiteten är det förstås mer komplext än så; en partiledare förväntas leda - men även om uppdraget innebär mycket makt är den inte obegränsad.

En som konstaterat det är SvD:s Torbjörn Nilsson. ”Partiledare är överskattade”, skrev han häromveckan. Han efterlyser större kunskap om vilka fler som faktiskt bestämmer i partierna: ”Vi låter partiledarna bli något mer än företrädare, vi låter deras personligheter få gestalta hela partier”, skriver han.

Professor Ann-Marie Ekengren kommer i en studie om Olof Palme fram till att enskilda politiska ledare visserligen kan ha stort handlingsutrymme, ”men bara under vissa villkorade situationer”. Hon menar att personbyten ”inte alltid är tillräckligt”, det är så mycket annat som bestämmer ett partis positionering.

I ett seminarium med tankesmedjan Tiden nyligen sa Göran Persson att en partiledare måste kunna tolka rörelsen.

Det borde väl avskräcka?

Han var mindre lyckosam mär partikongressen 2005 beslutade om att öronmärka fler dagar i föräldraförsäkringen. Direkt efter beslutet meddelade han att han inte skulle följa det.

Det tog hus i helsike och Persson tvingades backa. Att utmana en kongress gör man inte utan vidare.

”Ja, särskilt klokt var det ju inte”, sa han dagen efter. Och trots att Persson då stod på toppen av sin ämbetsperiod ökade längtan efter en mer lyssnande partiledare.

Det illustrerar Socialdemokraternas ambivalenta syn på det ideala ledarskapet, som statsvetaren Jenny Madestam beskriver i sin avhandling. Hon menar att partiledaren förväntas både vara en i laget och samtidigt vara en stark ledare som pekar ut riktningen.

Lyssna på rörelsen, sa Tage Erlander när han lämnade över till Olof Palme. Palme fick sedan hantera löntagarfonderna, vilka han, enligt historikern Henrik Berggrens Palmebiografi, inte alls ville genomföra i den form som LO och många i partiet ville. Han frågade Thage G Peterson vad som händer om ordföranden går emot sitt eget parti.

Till sist valde han att lyssna på rörelsen.

När det nu efterfrågas en ”öppen process” avses det som har blivit politiskt mode, nämligen att organisera ledarval med programförklaring, ”hearings” och kampanjorganisationer, inspirerat av amerikanska primärval och grundat på en uppfattning om att processer med valberedning inte är tillräckligt demokratiskt.

När Liberalerna valde partiordförande i en ”öppen process” var Stockholms lobbyfirmor och deras kunder inblandade.

Det borde väl avskräcka?

Markus Alexandersson