Gästledare: Nåt har hänt med det nationella

Kristerssons syn på kulturen får stöd i en ny bok: ”Nationalstaten” (Fri tanke förlag) av statsvetaren Björn Östbring. Östbrings budskap är att vi i Sverige bör odla vår kollektiva identitet som svenskar. Staten och demokratin behöver bäras upp av en kulturell och social gemenskap. Vi behöver vad han kallar en liberal nationalism.

I debatten brukar det låta som att vi har att välja mellan liberal öppenhet och nationalistisk slutenhet. Nyliberaler och den kulturradikala vänstern vill kasta nationen på historiens sophög – högerpopulister vill stänga gränsen och trycka ned nationella minoriteter. Liberal nationalism låter som en självmotsägelse. Men Östbring hävdar att det är fel.

En tredje väg är en stat som erbjuder medborgarna stor frihet att fritt gestalta sina liv och som invandrare inbjuds att bli del av, men som bygger på en gemensam samhällskultur och reglerad migration.

Östbring skriver bra – han övertygar och har fin precision i språket.

Vilken politik kan stärka den nödvändiga samhällskulturen i en ifrågasatt nationalstat som Sverige? Institutioner som allmän värnplikt och public service-medier. En skola som lär alla ungar samma grundläggande kunskaper. En restriktiv invandring och höga krav på den som vill bli svensk medborgare. En kulturkanon, som skapar en bank av gemensamma referenspunkter. Starka gemensamma trygghetssystem, som innebär att vi ”bär varandras bördor”.

För socialdemokratin är Östbrings bok en nyttig läsning. Länge var det nationella en självklar utgångspunkt för socialdemokratins politiska projekt. Höga skatter och en ambitiös välfärd underlättades av att Sverige var en nationalstat.

Folkhemmet byggde på nationen – ett hem har en tydlig gräns mot omvärlden och innebär gemenskap. Att den svenska socialdemokratin omfamnade nationalismen gjorde att nazister och fascister aldrig fick något politiskt utrymme, till skillnad från nere på kontinenten.

Sen glömdes den S-märkta nationalism bort. Den blev obekväm och byttes mot drömmar om radikal öppenhet. Behovet av en gemensam samhällskultur tonades ned.

De senaste åren har något hänt med socialdemokraterna och det nationella. Den svenska flaggan dykt upp, vid tal och presskonferenser och på statsrådens kavajslag. När en miljöpartist vägrade hälsa på kvinnor med ett handslag konstaterade dåvarande statsministern Stefan Löfven att ”i Sverige hälsar man på varandra – man tar både kvinnor och män i hand”. Det är en hänvisning till en gemensam samhällskultur.

Det är rätt att bygga vidare på denna lågmälda nationalism. En kollektiv identitet och gemensam samhällskultur är grunden för demokrati och välfärd. Det samtida Sverige måste vara en multietnisk nationalstat där judar och samer också är svenskar, men en nationalstat likafullt.