Ayman Fares: Hur utrotar vi ofrivillig ensamhet hos äldre?
Länge har psykisk ohälsa bland äldre beskrivits som en del av åldrandet, vilket förstås kan stämma - men idag vet man mer. Det finns fler faktorer, exempelvis har svag ekonomi och social isolering ett samband.
Här finns det mycket att göra; kraftigt höja pensionerna, subventionera kollektivtrafiken och helt skattefinansiera vården för äldre med mera.
Även digitaliseringen av samhällstjänster har sin baksida. När kollektivtrafikens tidtabeller enbart finns digitalt, telefonkataloger inte delas ut, köp av biljetter och utförande av bankärenden kostar mer om det inte utförs digitalt, hamnar den äldre generationen i skuggan. Den har mindre praktisk erfarenhet än yngre generationer.
En studie från Svenskar och Internet (2017) belyste att 400 000 äldre lever i ett ’digitalt utanförskap’. Siffran är större än antalet invånare i Malmö. Digitalisering i sig är en möjlighet, även för äldre. Forskningen visar att höjd digital kompetens bland äldre minskar ensamheten.
Detta är också en demokratifråga. När så mycket av det offentliga Sverige digitaliseras bör alla erbjudas och få kunskap för att kunna leva sitt liv i ett digitalt samhälle. Vad kan vi göra för att utrota den ofrivilliga ensamheten bland äldre?
Några lösningar kan vara att staten höjer pensionerna kraftigt, kommunerna erbjuder äldre IT-hjälp, biblioteken kan införa internetcafe och så vidare.
En del görs redan idag, särskilt inom vård och omsorg. Där arbetar personal ständigt med att hjälpa till med digital kompetens.
Ska vi fortsätta digitalisera samhället måste vi också kunna dela med oss av kunskaperna till den generation som byggt upp landets välstånd, något annat vore oetiskt.