Mats Johansson: Kulturbärare har inget med titeln att göra
Jag började på sjukhuset efter avslutat gymnasieutbildning med start med ett sommarjobb som senare förlängdes och förlängdes och till slut blev till en tioårig period i mitt liv.
Tio år som präglat mitt sätt att tänka och leva mer än mycket annat. Det startade med ett inträde i det gamla mentalsjukhuset som under de åren reformerades till en sektoriserad psykiatri där den största delen av vården bedrevs utanför det gamla sjukhuset. Bara det en resa och erfarenhet att reflektera kring.
Inträdet som "springvikarie" på avdelning 27 har många gånger kommit upp när det gällt hur viktiga kulturbärare är för en verksamhet. Redan efter någon dag insåg jag den som verkligen var kulturbäraren på avdelningen var en fantastisk kvinna som hade yrkesrollen som städerska. Hon sa aldrig själv lokalvårdare eftersom hon bar en självklar yrkesstolthet i att hålla avdelningen skinande ren. Ragnhild var den som bar en sund människosyn allra tydligast och det bör påpekas att det fanns en hel del att fundera på kring den människosyn som i övrigt präglade den gamla psykvården.
Hennes självklara medmänsklighet och empati med alla de svårt sjuka patienterna påverkade hela verksamheten och alla oss som jobbade på avdelningen.
Hon var givetvis också Kommunals kontaktombud på avdelningen. Redan efter någon dag kom hon med inträdespapprena till facket och för henne var det självklart att vi gör saker tillsammans. Både i med och motgång och då är man med i facket. Vi är med facket sa hon med en självklarhet som ingen kunde tvivla på. Annars gör dom som dom vill med dig!
Så gör aldrig misstaget att tro att kulturbärare i organisationen har med titel eller lön att göra.
Kulturbärare blir man av sin egen inre kraft och styrka, det lärde jag mig mycket tydligt på avdelning 27 på Gullberna Sjukhus.