LAS inte enda orosmolnet

Det kan bli, menar Bengtsson, en nystart på Saltjöbadsandan, den princip som säger att näringslivet och fackföreningarna ska klara ut sina förehavanden utan att göra sig beroende av lagstiftarnas godhet.

Det är en modell som tjänat oss väl, eller som Bengtsson konstaterar, har vi haft ett par decennier av reallöneökningar i vårt land. Vilket få andra kan skryta med.

Nu ska vi ha viss förståelse för att politikerna vill klampa in på arbetsmarknadens område och försöka göra det lättare för folk att få jobb. Vi är ju överens om att nyckeln för en god framtidsutveckling är att alla som kan jobba också jobbar.

Men då krävs låga trösklar in i arbetslivet.

De mest klåfingriga verkar föreställa sig att om det är lätt att sparka folk så blir också fler som får chansen att bli anställda. Åtminstone några veckor.

De inser inte att det leder fram till att makten på ett avgörande sätt förskjuts till de som köper arbete. Arbetskraften blir som vilken maskin eller råvara som helst. Och då börjar arbetsgivarna slarva med kompetensutvecklingen hos personalen.

Därför krävs också ett regelverk som ger en anställningstrygghet. De problem som finns med dagens ordning är arbetsmarknadens parter bäst skickade att lösa. Och att det politiska uppdraget är att ge understöd till den processen.

För egen del är vi inte mest ängslig över försöken att reformera LAS.

Det finns ett par andra orosmoln som kan vara betydligt mer skadlig för den svenska modellen och svensk fackföreningsrörelses framtid..

För det första propåerna från EU om en lagstiftning om minimilöner.

Det låter väl bra, att politikerna ser till att det finns en gräns för hur låga löner får vara?

Ja, men det är också ett bra sätt att underminera fackföreningsrörelsen. Varför vara med i facket om vänliga politiker ordnar allt till det bästa? Sen, vad händer när politikerna visar huggtänderna istället?

Och ett annat problem som åkt upp på den politiska dagordningen på grund av covid-19 är frågan om arbetslöshetsförsäkringen. Starka krafter vill göra den obligatorisk, och några vill dessutom se till att ersättningsnivåerna är rejält höga.

Även här är det lätt att förstå bevekelsegrunderna för engagemanget. Om staten ser till att vi har sjuklön och pension, varför ska det då vara frivilligt att skaffa sig en arbetslöshetsförsäkring?

Svaret är att det är bra om medborgarna får ta visst ansvar själva, och att den yttersta tryggheten som en lönearbetare har är det gemensamma försvar för rättigheterna som en stark fackföreningsrörelse skänker.

Det finns en stark koppling mellan hög facklig anslutningsgrad och tryggt dynamiskt arbetsliv.

Det är, kort sagt, farligt att lägga sin trygghet i händerna på politikerna.