Stig-Björn Ljunggren: ”Återkomsten, ABBA och socialdemokraterna”

– Ett folk som vänder sig om för att betrakta sina egna träckar är ett förlorat folk!

Det är också en bekräftelse på tesen förra lördagen – om Charlie Watts – nämligen att musikbranschen nyskapande kreativitet har avtagit, och att den nu med stor framgång knaprar på det som varit.

Musikbranschen liknar min dansk-svenska gårdshund som kan ligga i timmar och gnaga på ett gammalt märgben i syfte att försöka få fram de sista atomerna näring längst inne i den grönvita benbiten.

Detta inte sagt för att det minsta förringa vare sig ABBA som grupp, eller för att ignorera den insats som projektet kring deras återkomst innebär. Tvärtom.

Själv hörde jag till den lilla grupp av vänsterinriktade som både försvarade och lyssnade på ABBA under de radikala åren på sjuttio- och åttiotalet.

Jag skulle till och med vilja påstå att det var då som sextioåtta års revolutionärer sket i det blå skåpet och ställde sig utanför den folkliga gemenskapen. De gick i självvald politisk exil.

Vänstern menade att ”det går inte att tävla i musik” och gnällde över att grupper som ABBA var gjorda i plast.

Den första fråga som ABBA lär ha fått av radikalerna på regimmedia efter vinsten i Euroschlagern med Waterloo var: Hur känns det att vinna med en låt som handlar om ett slag där tiotusentals människor dog?

Men nu är allt detta glömt och alla låtsas som om de alltid älskat ABBA och deras fantastiska musik.

Och kanske kan vänstern nu få komma ut ur garderoben, på återförenas med svenska folket - och ABBA?

Mest fascinerande är dock projektet med att faktiskt ställa gruppen på scen igen. Utan att de behöver stå där på riktigt. Det säger en hel del om framtida möjligheter inte bara för kulturutövare, utan också för politisk verksamhet.

ABBA ska således uppträda på en scen i form av hologram. Det kommer att se ut som om de faktiskt står där, och de tre tusen som sitter i publiken kommer förvisso att förstå att det inte är på riktigt. Men likväl få en upplevelse av att det är äkta. På något sätt.

Framtiden är att det som är på riktigt, är det som känns på riktigt. Det är en resa som ABBA tar oss med på.

Över 800 personer har jobbat med att få fram denna tekniska lösning som gör det möjligt för ABBA att uppträda, samtidigt som de sitter hemma i sina respektive slott och räknar slantarna. Och de är värd varenda krona eftersom de uppenbarligen bidrar till att förnya de tekniska möjligheterna för människor att uttrycka sig.

Tänk framöver, när politiska partier kan använda sig av denna lösning för att engagera sina medlemmar.

Socialdemokraterna skulle kunna låta sin kommande partiledare att sitta på scenen och prata med Hjalmar Branting, Per Albin Hansson och Olof Palme. Medan August Palm och Göran Persson serverar dem bordsvatten och kanske ställer knepiga frågor … håll med om att det vore rätt intressant?