Ledare: Att ta sig upp

En borgerlighet som utmanar, det leder till förnyelse och självkritiskt ifrågasättande, och det behöver arbetarrörelsen. Detta är så centralt, att om inte borgerligheten inte är på tå, måste rörelsen hitta andra metoder att skapa friktion som leder fram till produktiva görbara visioner.

Det socialdemokratin däremot inte behöver, och framförallt inte Sverige, det är en borgerlighet som är gnällig och går med populismhåven för att fånga in missnöjesröster. Som driver politiska förslag mot bättre vetande.

Ett sådant exempel är de språkkrav som just nu förs fram exempelvis i Ronneby. Det är en simpel signalpolitik som för är frestande för de karaktärslösa. Ungefär som vissa av oss inte kan gå förbi en karamellskål utan att ta en godis, trots att vetskapen om att det i längden inte är hållbart.

Då är det betydligt mer uppfriskande att läsa antologin ”Efter Alliansen. Idéer om en ny borgerlighet” (Timbro) som bland annat har ett kapitel av BLT:s ledarskribent Carl-Vincent Reimers om liberal nationalism.

Boken innehåller flera kapitel som ger prov på en diskuterande och tänkande borgerlighet, som försöker anpassa sig till en ny politisk situation, där det inte är självklart vilka politiska blockbildningar och regeringsalternativ som finns runt hörnet, samtidigt som Sverige (och världen) står inför stora utmaningar (På svenska: Vi har problem som vi inte vet hur vi ska hantera.)

Boken visar att borgerligheten nu på allvar återvänder till ”den sociala ingenjörskonsten”, där politiken ska hjälpa medborgarna att komma tillrätta med sina vardagsproblem, och i vissa fall uppfostras, exempelvis med ett ”kulturkanon” som gör att det uppväxande släktet, vid sidan om att hålla reda på ett tusentals influencers, dokusåpakändiar och youtubers, också ska veta vem Heidenstam var och Kallifatides är.

Det skissas också på en tillväxtvänlig politik för att ge landsbygderna en chans; vädrar viss oro för övervakningssamhället; sägs mycket om utbildningssystemets behov av upprustning.

Det senare är intressant, därför att mycket av det som står i boken är sådant som socialdemokrater kan ta till sig av, men samtidigt kan noteras att det som gör borgerliga borgerliga, det är att i deras värld ska var och en kunna klättra på samhällsstegen så högt som möjligt. Det är rättvisa om alla i kraft av sina meriter kan få det bättre än föräldrarna.

Borgerliga vill att skolan ska utbilda för en karriär. Inte minska eller avskaffa klassamhället, som socialdemokrater (oftast) föreställer sig.

Gemensamt har borgerliga och socialdemokrater uppfattningen att politiken ska ordna, så människor blir fria att utveckla sin personlighet.

Men för borgerliga innebär det att göra klassamhället uthärdligt och mer produktivt. Alla ska få en chans att ”ta sig upp”. Medan socialdemokrater vill ge alla en chans att forma sitt liv. Vilket är något annat.