Ledare: Bildning i kulturkriget

Den har också utgått från varför bildning är värdefullt för ett samhälle. Med den artikeln vill jag därför knyta ihop serien med hur en politik för bildning bör formuleras och motiveras.

När förre ministern och folkbildaren Bengt Göransson gick bort för två år sedan hyllades han för sin klokskap och för hur självklart han betraktade folkbildningens centrala betydelse samt relationen mellan kultur och utbildning.

Under sitt liv höll han tusentals föredrag.

Ett av dessa bevittnade jag, på Bommersvik. Den förre utbildnings- och kulturministern resonerade då kring vad det innebär att vara klok: det innebär dels att ha kunskap och dels att reflektera över den och veta hur man ska använda detta kapital på ett sätt som gör samhället och tillvaron bättre, sa han.

Det är med vissa variationer ungefär så som de som medverkat i artikelserien har definierat bildning.

Ofta analyseras och motiveras politiska reformer utifrån ekonomiska mått. Om man gör A blir resultatet B som leder till C, vilket oftast är tillväxt. Det kan handla om utbildning, arbetsmarknad, kultur eller fritid.

Det politiska perspektivet bör mer än i dag ha människan som mål, att reformer gör något med oss, får oss att bli våra bästa jag - och i första hand inte räknas hem i pengar, även om det oftast även går att göra just det. Förutom målet om den enskilde individens förmågor är målet på samhällsnivå att försvara demokratin, att bidra till dess robusthet att stå emot hot och tryggt kunna härbärgera olika politiska perspektiv och svängningar.

I artikeln om Harry Martinsson säger professor Johan Svedjedal att Martinsson betraktade sig själv utifrån genom hur han beskrev sitt alter ego. En av den bildade individens främsta tillgångar är möjligheten att zooma ut och beskåda fenomen med djupa och vida perspektiv.

Det handlar om att kunna se sig själv och förstå varför man känner och resonerar som man gör, som att gå i dialog mellan sitt känslomässiga och intellektuella jag. På så sätt kan man få syn på och hantera fördomar, att liksom förstå varför man reagerar som man gör och förhålla sig till utrymmet mellan hur det är och hur man vill att det ska vara.

Det handlar också om att zooma ut och se sig själv i perspektiv i både tid och rum, sin plats i världen och historien. Att ha ett historiskt perspektiv och se och jämföra situationen i övriga delar av världen ger ett bredare perspektiv. Utbildning och folkbildning är naturliga verktyg att tillhandahålla kunskap och sådana perspektiv, men också den mediala miljön.

Ett public service som erbjuder kvalitativa program som ökar kunskap och väcker frågor är betydelsefullt för ett bildat samhälle.

Att många också tar del av journalistiskt producerade tidningar och andra medier är också viktigt för ett gemensamt samtal, vilket den världskände historieprofessorn Tomithy Snyder har nämnt som en av Sveriges viktigaste tillgångar. Medier bör utöver nyhetsförmedling även bidra med de prövande resonemangen, det som ofta är en bärande del av kulturjournalistik.

Ett starkt och omfattande kulturliv är också en betydelsefull del i såväl människors individuella som kollektiva bildningsprocess. Kultur erbjuder gemensamma referenser att förhålla sig till, antingen att förenas i eller att förhålla sig olika till.

Det kan också erbjuda möjlighet till olika perspektiv att spegla sig själv och det samhälle man är en del av i. Kultur når också känslor som öppnar upp oss för nya känslor och perspektiv. Om man tror på kulturens kraft och förmåga för den enskilde

individen och eller för ett samhälle måste det få kosta och politiken utformas för att kulturen ska nå fler. Istället för att binda ihop och skapa relationer mellan människor med olika vanor av kultur tenderar flera aktörer att med kulturens hjälp upprätthålla och rentav vidga skillnader för att positionera sig själva och andra som ett del i en samhällelig hierarki.

Därför behövs en politik med målet att nå fler och beröra djupare.

Harry Martinson definierar i romanen Nässlorna blomma medelklassen utifrån om det finns bildning eller piano, eller både och, eller inte alls. Det ska nog ses som en illustration kring just kulturens tandemrelation med kunskap och tänkande.

”Varken bildning eller piano” är också titeln på en antologi från Timbro som gör ett försök att återerövra kulturen till borgerligheten. Ett perspektiv i boken är att när kulturens beroende av penningstarka mecenater minskade och blev ett offentligt ansvar blev kulturen vänster.

Trots en rik tradition av borgerlig kultur kom borgerligheten att distansera sig från kultur, åtminstone vissa delar av den. Kultur, folkbildning, journalistik och ”planlösa studier i humaniora” - som en Timbroskribent beskrev det - har kommit att bli ett narrativ, en bild, i kulturkriget som en illustration av ett sossfierat samhälle som måste ersättas.

Bildningens fundament är den tillgängliga högre utbildningen, folkbildningen, civilsamhället och lokala och nationella medier som utgår från journalistiska principer. Därför måste dessa institutioner och idén bakom försvaras.

Om man ser bildning som ett sätt att försvara och stärka demokratin borde det finnas en stor samsyn och nationell samling kring bildningspolitiken. Jag ser tendenser - och oroas över det - att det inte är så.