GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Ledare: Bittra borgare, glada sossar

Är det bara jag som tycker att svensk borgerlighet är ovanligt bittra?
Publicerad 17 november 2021
Sydöstrans ledarsida delar arbetarrörelsens grundläggande värderingar.
Moderaten Irene Svenonius, Region Stockholm, är inte en bitter borgerlig syltrygg. Men därmed ett undantag från huvudregeln.
Moderaten Irene Svenonius, Region Stockholm, är inte en bitter borgerlig syltrygg. Men därmed ett undantag från huvudregeln.Foto: Jessica Gow/TT

De gnäller på ledarsidorna där varje flaska betraktas som halvtom; den borgerliga oppositionen låtsas i riksdagen som att allt har enkla lösningar; och där de har makten håller de sig undan och skickar fram tjänstepersonerna så fort det bränner till.

Jag kan exempelvis bara komma på en enda borgerlig regionföreträdare som har tillräckligt självförtroende för att möta sina kritiker öga mot öga, och det är moderaten Irene Svenonius i Region Stockholm. Övriga verkar vara en samling syltryggar. (Jag behöver inte säga mer, va?)

Och alla borgerliga ledarsidor består inte av surmjölk, utan kan, som exempelvis Barometern, stundtals ägna sig åt en intellektuellt hederlig analys där den som läser inte i förväg vet hur resonemanget kommer att sluta.

Men i det stora hela tycks negativism ingå naturligt i borgarnas tjänstebeskrivningen. De är politiskt deformerade av långvarig skuggtillvaro.

Denna bitterhet förstärks kraftigt när de borgerliga partierna i riksdagen lyckats avsätta socialdemokraterna flera gånger, men inte själva, trots att de egentligen har politisk majoritet, förmått bilda regering.

Den som vill veta hur borgarna känner sig måste någon gång ha missat tåget hem efter att först ha kraschat ett helrör finwhisky i en tappad systemkasse.

Sånt kan göra vem som helst bitter, om de kemiska förutsättningarna sedan 100 år redan är på plats. Men varför denna så tragiskt förgrämda uppsyn inför allt och alla? Understödd av ett näst intill bottenlöst illvilligt hat på sociala medier?

Om det är några som borde vara oroliga så är det socialdemokraterna. Men istället är de på sistone allt mer livaktiga och trots sin stundtals pinsamma ålderdomliga lunk framstår de som de redan fått en mandatperiod till inbokad.

Och jag kan lova att detta inte är en spelad glädje. Sånt brukar vara lätt att avslöja. Utan det är en optimism som tycks bottna i tre olika omständigheter.

”Om det är några som borde vara oroliga så är det socialdemokraterna. Men istället är de på sistone allt mer livaktiga och trots sin stundtals pinsamma ålderdomliga lunk framstår de som de redan fått en mandatperiod till inbokad.”
Stig-Björn Ljunggren

För det första är den enkla förklaringen till socialdemokratisk optimism att en ny partiledning fungerat som en katalysator.

Visst, Andersson är inte vald ännu, men alla förutsättningar finns på plats, bara vänsterpartiet får dansa en vecka till.

Det andra skälet är att svensk arbetarrörelse länge stirrat in i gapet på en dyster framtid, där allt fler väljare är medelklassificerade nomader som säljer sig på en global marknad som konsulter, designers och symbolanalytiker.

Men vad händer nu?

Vi står inför en nyindustrialisering. En global omställning av produktionsplattformen i hållbar riktning. Sverige bygger fabriker som tillverkar saker.

Det tredje skälet är ett djupt inarbetat socialdemokratiskt grundackord. Det går ut på att politik är att vilja, att kunna och att våga välja.

En riktig sosse är präglad av den aktionsinriktade realism som alla husägare lär sig leva med: Insikten att det står alltid 1-0 till huset. Men det är inget skäl att börja lipa, utan motiv att skrida till handling.

Sen tror jag också att arbetarrörelsens optimism förstärks av borgerlighetens bitterhet. En sosse blir vederkvickt av sura syltryggar.

Stig-Björn LjunggrenSkicka e-post