Ledare: Den politiska pappslöjden kan börja

Vem är det som kör, egentligen? citerade kristdemokraternas Ebba Busch från Kalle Ankas Jul. Hon invände mot att politiken handlar mer om partiernas spel än om vad som är bra för Sverige: Vi behöver en handlingskraftig regering, men istället får vi partipolitik sade hon. Vi borde ställa rikets bästa i centrum. Inte partiernas.

Och det är svårt att inte hålla med om detta. Men samtidigt vet vi att skälet till att riksdagen inte har möjlighet att krafsa ihop ett starkt regeringsalternativ beror på väljarna. Inte på partierna. De sitter där de sitter därför att väljarna röstat på dem.

Vi har helt enkelt de företrädare vi förtjänar.

Det kristdemokraternas partiledare genomförde i sitt tal var ett vanlig trix bland politiker, nämligen att jämföra verklighetens elände med det utopiskt önskvärda. Tanken är att väljarna ska vara så naiva att de låter sig luras av den tydliga kontrasten mellan gråmelerad vardag och pastellfärgade drömmar - och välja den senare.

Det är sällan denna manöver fungerar. Det är också därför som partier med pastellfärgade högflytande visioner inte får så många röster.

Men klokast av det Ebba Busch sade, det var att riksdag och regering har i uppgift att försöka göra livet lättare för människor att leva. I detta verkade hon plötsligt förstå, vilket alla partister inte gör, att för vanligt folk är skillnaderna mellan partierna inte så tydliga. De förväntar sig att riksdag och regering ska sköta sitt ansvarsområde, på samma sätt som medborgarna förväntas fullfölja sina plikter. Därför uppskattar de inte politiskt käbbel.

Johan Pehrson från liberalerna gjorde som flera av de andra företrädarna. Han målade upp bilden av de problem som finns – vansinnigt mördande, klyftor, brist på kunskapsfokus i skolan, integrationsproblem, klimatet, etc – och försökte visa hur allt detta kan lösa sig, bara liberalerna får sitt program genomfört.

Även Pehrson försökte blunda för att väljarna komponerat ihop en rörig riksdag. Han påstod att det egentligen fanns mandatstöd för en icke-socialistisk regering. Och att en sådan borde ha prövats.

Men det är bara jidder. Det mandatstödet finns inte av det enkla skälet att alla icke-socialistiska partier inte också är antiauktoritära och vill förhindra Sverigedemokraternas inflytande. För några av dem är huvudmotsättningen, det centrala, att inte släppa fram auktoritära krafter till makten. Centern vill inte det, exempelvis, medan liberalerna (tycks) vara mindre bekymrade över den saken.

Annelie Karlsson från socialdemokraterna gjorde sin plikt, och efter några nedslag i allt vad socialdemokraterna gjort och kommer att göra, hyllade hon den blivande statsministerns kompetens. Vilket också flera av de andra talarna gjorde.

Centerpartiets Annie Löf betonade att det inte är ytterkanterna i politiken som behövs för att föra Sverige framåt. Utan att det är i mittensamarbetet ska ske, om det ska skapas stabilitet och göras reformer som motverkar samhällsproblemen.

Hon konstaterade att den parlamentariska praxisen i Sverige är att minoriteten tolererar regeringen, att det ska vara lätt att utse regering så landet kan styras, och uttryckte berättigad oro för att den praxisen är på väg att lösas upp.

Vad hon antagligen tänkte med detta var att istället för att små partier accepterar sin svaga ställning har de börjat försöka klämma ut ett maximalt pris för att sälja sina mandat. Det är, ur partiernas synvinkel, förståeligt. Men det kommer i längden att urgröpa riksdagens möjligheter att agera handfast och långsiktigt.

Centerpartiet markerar också sin självständighet, för att enligt parlamentarisk praxis, förvisso tolerera den nya statsministern, men samtidigt inte rösta för regeringens budget. Därmed visar centerpartiet att de är ett självständigt parti som inte ingår i ett regeringssamarbete. I vart fall inte nu, innan valet.

Tobias Billström från moderaterna listade även han problemen från skjutningar till energikris. Det är mycket imponerande att höra hur många punkter som partiföreträdarna klarar av att smälla in under sina minuter.

Billström hävdade att eländet i Sverige är resultatet av 7 års socialdemokratiskt styrd regering, väl medveten om att hans eget parti också har sitt ansvar för hur det ser ut. Det kan förstås ses som ett slags styrketecken att på detta sätt tala mot bättre vetande. En riksdagsdebatt är inte ett sanningssökande seminarium, utan vid sådana här tillfällen en plattform för agitation. Och alla vet att hans eget parti också har ansvar för den nuvarande situationen.

När Billström sade att Sverige behöver en regering som kan tala med alla, som vet vad den vill och får något gjort, så är det lätt att hålla med. Men vi noterar att han inte sade något om att en sådana regeringar också ska vara öppna för alla partier. Så därför vet vi inte vad moderaterna kommer att säga framöver, när Sverigedemokraterna kräver att få sitta med i en moderatledd regering. Svaret på den frågan är vi mycket nyfikna på.

Även SD:s Jimmie Åkesson gjorde en listning av samhällsproblemen, som gangsteravrättningar och annat i samma genre, och pratade sedan runt en stund. Det behövs förstås inte så stor retorisk ansträngning från hans sida. Eftersom alla vet vad Sverigedemokraterna tycker.

Mest kuriöst i debatten var dock Amineh Kakabaveh, partilös socialist, tog tillfället i akt och gjorde en lång exposé över hennes och andra kvinnors kamp mot hederskultur och förtryckande terrorregimer. Och vävde skickligt samman kvinnors insats på slagfältet mot halshuggare och shariaanhängare och valet av en kvinna till statsminister i Sverige.

Troligen ett rätt unikt tal i modern svensk politisk historia, eftersom rätt få i riksdagen själva har samma erfarenheter av denna sorts kvinnokamp i praktiken …

Men, kan vi konstatera, hon hade sin lilla stund i centrum och utnyttjade den väl, men den linje hon står för, den slags vänster som talar i konkreta ordalag om hederskultur och islamism är försvinnande liten i Sverige.

Så fick vi också höra vänsterpartiets Nooshi Dadgostar tala väl om att politik innebär ansvar för landet, att upprätthålla förtroendet för att politik kan lösa samhällets problem och inte får bli tomt prat och ett skådespel, eftersom det är farligt för demokratin om inte väljarna känner att det som lovas genomförs.

Men mest lyssnade vi på hur hon skulle presentera den trofé som vänsterpartiet erövrat i förhandlingarna med regeringen, den höjda pensionen.

I morgonradion sade hon nämligen att 700 000 pensionärer, en tredjedel av alla med pension, skulle få en tusenlapp mer i pension, skattefritt.

Det var ett rejält fläsk, som dessutom ska serveras bara några dagar innan valet nästa höst.

Men när hon stod i riksdagens talarstol var dock dessa svulstiga formuleringar något nyanserade. Nu sade hon att de 700 tusen pensionärerna skulle få en höjd pension, och de som skulle få tusenlappen var de sämst ställda av dessa.

På detta sätt gled hon på gränsen till det pinsamma. Att hon sedan i samma veva citerade Per Albin Hanssons ”Gärningen är den bästa agitatorn”, var förstås ett bra exempel på att politiker måste vara fräcka. Hon låtsas som att vi inte märker skillnaden mellan att säga att 700 tusen pensionärer ska få 1000 spänn mer i månaden – och att de sämst ställda ska få en tusenlapp.

Visst märker vi skillnaden?

Men populism är populism, om än i gyllne dosor.

Nu är Magdalena Andersson statsminister. Nu börjar den politiska pappslöjden. Och i skrivande stund verkar det som om vi kommer att ha en socialdemokratiskt ledd regering - som ska regera på en borgerlig budget.

Men vi säger ändå grattis till Magdalena Andersson!