GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Ledare: Duschar du före eller efter jobbet?

Det är sagt förut, men kan sägas igen: Det finns två slags yrkesgrupper, de som duschar före jobbet och de som duschar efter.
Sydöstrans ledarsida delar arbetarrörelsens grundläggande värderingar.

Av de som duschar efter arbetsdagens slut finns det dessutom några som måste tvätta sig både före och efter de går på toaletten, typ de som jobbar med maskinservice eller i vården.

Men det senaste året har vi fått en annan tumregel, nämligen de som måste gå till jobbet och de som kan jobba hemifrån.

Den förra gruppen skildrades nyligen i en bok utgiven av Kommunal, ”På liv och död - berättelser från en pandemi”.

Där berättar undersköterskor, vårdbiträden, bussförare, och lokalvårdare, samt många andra yrkesgrupper, om hur det varit, rent konkret, att kämpa vid fronten mot pandemin.

Men det är inte bara så, att vi bör påminnas om att några måste gå iväg som vanligt till sitt kneg, trots att vi hemsöks av ett dödligt virus. Några måste också kroppsarbeta om samhället ska fungera.

"Men det är inte bara så, att vi bör påminnas om att några måste gå iväg som vanligt till sitt kneg, trots att vi hemsöks av ett dödligt virus. Några måste också kroppsarbeta om samhället ska fungera. "

Pratet om att vi är på väg in i ett kunskapssamhälle, där hjärnan blir allt viktigare på arbetsmarknaden, innebär egentligen att de som jobbar med kroppen måste fortsätta göra detta, men avkrävs allt mer kvalificerade kunskaper för att kunna fullgöra sina uppgifter.

Att hjärnan blir viktigare innebär inte att musklerna blir oviktiga.

En ny bok, ”Vi som arbetar med våra kroppar” (Carlssons) är en skildring av denna yrkesgrupp, helt enkelt vanliga arbetare, 33 stycken, som intervjuas och porträtteras när de sitter i sina 70-tonsmaskiner och bygger landet. De sliter hårt, och känner stolthet över vad de uträttar.

Eller som idéhistorikern Sven-Erik Liedman skriver i sitt efterord om de vittnesmål som förs fram i boken:

”Först och främst vittnar många om känslan att utföra ett nödvändigt jobb. Mitt i stressen kan de känna stolthet över sin yrkesskicklighet” men också ”ju mer man kan påverka sin arbetssituation, desto större tillfredsställelse känner man.”

Därmed har också Liedman egentligen sammanfattat det som är socialdemokratins grundidé, nämligen inte att vi ska sluta arbeta, utan att vi ska ha ett arbetsliv där alla är med och bidrar till produktionen, men också under villkor där de har inflytande över sitt arbete.

Från borgerligt håll hör vi ofta högstämda förkunnelser på temat att vi ska ha frihet att forma vårt eget liv, utan pekpinnar från staten eller någon annan överhöghet. Det är ibland, får vi erkänna, föreställningar som socialdemokrater behöver påminnas om.

Men ännu mer bör borgerliga erinras om att arbetslivet också ska vara en frihetszon där människor måste bemyndigas att ta ansvar. Och inte betraktas som en maskindel som arbetsköparen kan hantera efter egen skön.

Dessa två böcker är också en bra påminnelse till såväl borgerligheten som arbetarrörelsen. Framförallt socialdemokraterna bör betänka, att om nu ambitionen är att ge arbetarna makt över sitt arbete, borde den offentliga sektorns arbetsorganisation göras till en förebild, och inte ett sorgebarn.

Och frigörelsen bör gälla alla, oavsett om de duschar före eller efter jobbet.

Läs mer