Ledare: Fredshetsarna
Vi kan inte annat än hålla med. Det var en rätt högljudd grupp som klagade över denna samordnade övning mellan ett stort antal länder i vår region 2017.
Olof Palme använde en gång i tiden ”fredshetsarna” som beteckning när han i inledningen av sin karriär som studentpolitiker bekämpade dåtidens Sovjetstödda ”fredsrörelse”.
När Sydöstran i måndags intervjuade Zebulon Carlander om det säkerhetspolitiska läget, så sade han bland annat:
”Många känner stolthet över den utrikespolitik som Sverige hade under statsminister Olof Palme. Det är viktigt att erinra om att en möjliggörande faktor för en sådan aktivistisk utrikespolitik var Sveriges starka försvarsförmåga. Den skapade handlingsfrihet för oss i utrikespolitiken.”
Det hörs rätt ofta röster som uttrycker sin saknad efter Palmes engagemang, inte minst för freden. Men då brukar vi gärna återkomma till vad han och socialdemokraterna traditionellt sett som den svenska självständiga säkerhetspolitikens tre-enighet:
Vi ska vara 1) alliansfria, för att kunna 2) stå neutrala i händelse av krig, och för att ge trovärdighet till detta har vi 3) ett efter våra förhållanden starkt försvar.
”Vi ska vara 1) alliansfria, för att kunna 2) stå neutrala i händelse av krig, och för att ge trovärdighet till detta har vi 3) ett efter våra förhållanden starkt försvar.”Stig-Björn Ljunggren
Eller som Olof Palme uttryckte saken exempelvis i regeringsförklaringen 1983:
”Den svenska regeringen skall med fasthet och med beslutsamhet fullfölja vår neutralitetspolitik. Stödd på ett efter våra förhållanden starkt försvar bidrar denna politik till lugnet och stabiliteten i norra Europa. Ingen skall kunna hysa tvivel om vår beslutsamhet att fullfölja en konsekvent neutralitetspolitik eller om vår vilja att hävda vår territoriella integritet. Det skall stå fullkomligt klart att kränkningar av Sveriges territorium kommer att bemötas med all kraft.”
Det är ord som tål att upprepas även idag.
Men precis som vi undrar var alla fredsaktivister är idag, när det militära mullret hörs i vår närhet, så kan vi förstås också fundera över var alla borgerliga försvarsvänner var när försvarsmakten avlövades. Visst, de väsnades lite pliktskyldigt när socialdemokraterna reformerade försvaret, men var rätt tysta när regeringen Reinfeldt slutförde degraderingen.
Men nu försöker de kompensera för det misstaget. Men inte främst med Sveriges bästa för ögonen, utan de använder den oroliga internationella situationen för inrikespolitiska syften.
Exempelvis görs gällande att den socialdemokratiska regeringen inte markerat tillräckligt tydligt mot Ryssland. Det är förstås nonsens, men budskapet sprids mot bättre vetande, eftersom vi är på väg in i en valrörelse där alla medel är tillåtna för en desperat borgerlighet.
Det är illa att de borgerliga inte klarar att hålla händerna på täcket.
Denna partipolitiska kortsiktighet bör vi notera, men inte göra så stor sak av. Eftersom det är exakt den här sortens demagogi som ger Sveriges antagonister en möjlighet att slå in en kil mellan oss, trots att vi i grunden är eniga. Låt oss behålla lugnet och fortsätta stärka vår försvarsförmåga.
