Ledare: Inget hände, sen hände allt
Det är Fredrik Hemmensjö, rektor på Malmö Latin som ett år efter morden av två av skolans lärare reflekterar över den fruktansvärda händelsen i Godmorgon Världen.
Analysen är deprimerande. I en debatt som allt mer börjar likna det stora landet i väst, saknas framtidshopp. Inslaget följs upp av ett reportage från en skola som övar på inrymning. Alltså en rutin för hur lärare och elever ska kunna stänga in sig i klassrum vid attentat och attacker.
Företag i säkerhetsbranschen vittnar om ett kraftigt ökat intresse från skolor för utbildningar i PDV - pågående dödligt våld.
Hur hamnade vi här?
Rektorns analys är tydlig. När artonåringen beväpnad med yxa och kniv gick in på skolan var det redan för sent. I förundersökningen beskrivs en ung man som mått dåligt länge och haft en rad personliga motgångar.
Lärare på Malmöskolan hade gång på gång slagit larm, skolkuratorn ville se honom utredd för autism. Men där någonstans tog det stopp. Inget hände, och sen hände allt.
”Lärare på Malmöskolan hade gång på gång slagit larm, skolkuratorn ville se honom utredd för autism. Men där någonstans tog det stopp. Inget hände, och sen hände allt.”Naomi Grossman
Så när hade artonåringen kunnat stoppas? Av föräldrarna när de märkte att han drog sig undan allt mer? Av läraren som uppmärksammade hans frånvaro? Eller av skolkuratorn som mer högljutt borde propsat på en utredning?
Svaren är nog många. Men säkert är att mycket mer borde gjorts, och det mycket tidigare.
Debatten kring hur vi ska stoppa det grova våldet i Sverige har sedan länge förlorat komplexitet, och så även de politiska lösningarna. För varje nytt tragiskt våldsdåd skruvas tonläget upp lite till.
Vi har nu den mest högerkonservativa regeringen i svensk historia. De vill se hårdare straff, fler övervakningskameror och stora ekonomiska tillskott till rättsväsende och polis. Mycket av det nödvändigt, absolut.
Men när skolprofessionen höjer rösten kräver de inget av ovanstående förslag. De kräver till exempel något så enkelt som en tillräckligt utbildad person som på morgonen har tid att stå vid skolans ingång och se om “någon är blek om nosen”. Det vill säga resurser till fem eller tio tusen fler specialpedagoger. Och kanske lika många lärare och skolkuratorer.
Men när Kristersson i höstas presenterade sin plan för välfärden lämnade han många besvikna och oroade. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) saknades flera miljarder för att ens upprätthålla nivån vi har idag, inflationen äter allt i sin väg.
Det betyder att vi kommande år kommer behöva bevittna nedskärningar av lärare, specialpedagoger och skolpsykologer i många av landets skolor. Skolor där potentiella framtida våldsutövare går idag. Regeringens prioritering blir plågsamt tydlig.
Så hur ska Malmö-rektorn och hans kollegor säkerställa skolans trygghet?
Det får väl helt enkelt bli med beväpnade vakter i korridorerna, som han själv funderat över.
