Ledare: Kamomilla stad som utopi

Men samtidigt vet alla – inklusive den sittande högerpopulistiska regeringen – att detta inte fungerar. Nya rekryter tar över verksamheterna.

Det händer till och med att de i sina söndagsskolepredikningar faktiskt också erkänner detta. Som när statsminister Ulf Kristersson i Almedalen lade ut texten.

Han sade tydligt att visst, skurkarna måste låsas in, men vi måste också genomföra en långtgående och genomgripande socialpolitisk reform där vi stöper om de utsatta befolkningsgruppernas villkor. Ungefär som folkhemssossarna gjorde på 30-talet.

Skulle detta tal från statsministern visa sig vara allvar och regeringen inleda ett ”Folkhemsbygge 2.0” kommer det att ha en intressant påverkan på den politiska situationen i Sverige och ställa socialdemokraterna inför samma slags utmaning som när moderaterna utropade sig till ”den nya arbetarpartiet”.

Det var en fräckhet som inte socialdemokratin tog på allvar och kom därför att förlora två val i rad.

För socialdemokraterna har det blivit en lite knepig hemläxa att erkänna behovet av hårdare kriminalpolitik. Alla som betonat att det inte går att fängsla bort sociala motsättningar har tvingats erkänna att det lika ensidigt inte fungerar med fler fritidsgårdar och ABF-kurser. Repressionens motsats, ”daltet” fungerar inte heller. Tanken att alla psykopater och yrkeskriminella egentligen kan reformeras till att bli goda medborgare bara vi visar verklig människokärlek är en utopi.

Det behövs både ock. Alla måste få en ärlig chans att skapa sig ett gott liv.

Ett bra exempel på hur det inte är i verkligheten är den legendariska berättelsen av Thorbjörn Egner, ”Folk och rövare i Kamomilla stad”.

Denna välkända barnsaga, som nyligen kommit som tecknad film, är totalt i strid med nuvarande tidsanda. Den visar hur tre brottslingar, ganska harmlösa förvisso men ändå tjyvar, genom lyckliga omständigheter blir omskolade till hederliga yrken. Och blir goda medborgare.

Den som vill drömma sig bort i utopiernas och sagornas värld kan förstås se Kamomillaberättelsen som ett ideal. Men försök inte göra politik av det! Om något i Kamomillaberättelsen ska lyftas fram så är det inte det utopiska, utan den princip som Överkonstapel Bastian formulerar i ”Kamomilla lag”:

”Man ska inte plåga andra, man skall alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill.”

Bättre än så kan inte principen för ett gott fritt demokratiska samhället uttryckas. Vi ska inte skada andra människor, göra så gott vi kan och ge andra en hjälpande hand, men i övrigt får vi göra vad vi vill.

Det vore ett bra rättesnöre inte bara för politik i allmänhet utan också för kriminalpolitiken i synnerhet. Vi behöver inte utopier utan goda beprövade principer.