Ledare: Kissnödiga opportunister
Då sade någon i min omgivning att moderaterna kommit med ett utspel.
Om vadå? frågade jag.
Vet inte, blev svaret.
Så vi började spekulera, vad kan moderater tänkas göra utspel om en annandag påsk?
- De kräver högre straff, var ett förslag, följt av gapskratt.
- Nej. De kräver nog lägre straff, för skattesmitare, blev en annan kommentar.
- De vill ha skattesänkningar – och 100 miljarder till företagen?
- Vi ska stänga gränserna med öppna hjärtan?
Så där höll det på, med den bristande respekt för partier som överdoserar oppositionismen och ger prov på hur berättigad maktlystnad medför kissnödighet.
Det visade sig, mycket riktigt, att moderaterna körde sitt protokoll 1A. Utspelet handlade om att bidragen till flyktingar borde sänkas. Så att de tar de jobb som de eventuellt kan tänkas få.
Moderaterna kan ha en poäng, det medgives. Om bidragen är så höga att den som vill jobba förlorar på detta, är något fel.
Men principen om att det ska löna sig att arbeta kan genomföras på olika sätt. Ligger bidragen på svältnivå kommer folk av rena överlevnadsskäl att försöka hitta andra försörjningsmetoder. Ett är att söka ett (vitt) arbete.
Men det finns också andra aktiviteter som kan ge en hygglig försörjning, exempelvis att bedriva handel en bit ner efter tukthusväggen eller stöld, bedrägeri och tiggeri.
Men alla begriper också att moderaternas utspel också handlar om att sänka lönerna. De är kanske opportunistiska, men de är inte dumma.
Det moderaterna gör är att bekräfta bilden av politikens brister, såsom de själva en gång i tiden kritiserade den. Nämligen att den blir icke förutsägbar när partierna agerar med ett vått finger i luften.
Först är moderaterna med och introducerar en generös flyktingpolitik. Sen drar de åt snaran och visar att ordhållighet inte är politikens kännetecken.
”Först är moderaterna med och introducerar en generös flyktingpolitik. Sen drar de åt snaran och visar att ordhållighet inte är politikens kännetecken.”Stig-Björn Ljunggren
Vi vet inte från den ena dagen till den andra vad som gäller. Olika särintressen, tillfälliga opinionskantringar, oklara besked och hyperaktiva beslutsfattare gör att såväl medborgare som företag blir avvaktande och försiktiga.
Den politiska känsligheten riskerar också att entreprenörer hellre riktar in sig på att utnyttja den politiska klåfingrigheten, snarare än att försöka förbättra för konsumenterna. De lär sig att det lönar sig mer att vigga pengar ur skattekassan än att förbättra sina produkter.
Politiken präglas av ryckighet när lagen används som insändarsida för opportunistiska politiker.
När andra kritiserar näringslivet för att de försummar de långsiktiga konsekvenserna av sina aktiviteter, det som kallas för ”kvartalskapitalism”, har andra vänt sig mot politikens opinionskänsliga aktiviteter.
När det gäller hur företagen beter sig kan vi se hur allt fler konsumenter försöker handla ansvarsfullt och långsiktigt.
Boomen för Second Hand är ett bra exempel. För att inte prata om hur närproducerat exempelvis i Rekoringens regi.
Väljarna bör göra något liknande. Försöka övertyga politikerna om att ha lite is i magen och sluta springa som efter bollen som ett knattefotbollslag.
