Ledare: Lärdomar av skitahusstolar

Det visade sig att renoveringen av ett äldreboende blivit försenat eftersom det först misstänktes att det hade för små toalettutrymmen. Vid närmare undersökning, som tog några månader, ansågs de ändå hålla måtten. Lite strul bara, vanligt vid upprustningar och ombyggnationer.

I det läget griper ledamoten Jönsson från centerpartiet in och håller en oration som de vältaliga romerska senatorer skulle ha avundats honom.

Temat var att det inte bör ske informationsmissar utan alla ska veta allt som är värt att veta så att det inte sker misstag eller blir strul. Vilket förstås kan sorteras in under rubriken ”Fromma Förhoppningar”.

Men sen blixtrade det till. Centerpartisten Jönsson tog chansen att lägga ut texten om sina erfarenheter av ”skitahusstolar”.

Det är förstås lätt att göra narr av denne folkvalde som uppfyllde alla krav vi kan ställa på en ”cykelställspolitiker”, alltså någon som med akut engagemang kastar sig över småfrågor, men överlåter de stora spörsmålen till expertisen.

Men som Jönsson själv påpekade: Alla som har problem med att sitta ner under toalettbesök uppskattar när själva muggen är 10 - 15 centimeter högre än vanligt.

Därmed uppfyllde hans litania i hög grad kravet på politiker att de ska tala om sådant som folk känner igen som ett faktiskt problem. Och därmed är vi framme vid det norska valet ...

Många förståsigpåare i den svenska debatten försöker nu dra lärdomar vi kan lära oss av Norge. Men de främsta reflektionerna är rätt dystra.

För det första är det ett segerval i meningen att socialdemokraterna får bilda regering. Men valresultatet är – historiskt sett – rätt uselt. Det är uppenbart att socialdemokratin där som på andra ställen normaliserats. Dominansperioden är över.

Den andra slutsatsen är att regeringar har svårt att bli återvalda efter två mandatperioder. Det verkar som om väljarna inte bara ser till vad regeringen åstadkommit, utan också gärna vill pröva något nytt.

Bra för sossar i Norge, men mindre bra för deras svenska partikamrater.

Ur detta kommer ett par reflektioner:

För det första gäller det att bygga koalitioner. Partier som inte hovrar kring 40 procent av väljarkåren, utan snarare graviterar mot 20 procent, måste hitta kompisar för varaktigt samarbete.

Den andra slutsatsen är att ha tydliga budskap som står i överensstämmelse med folks verklighet . I det norska fallet är det tydligt att socialdemokraterna haft förstått att väljarna är missnöjda exempelvis med integrationspolitiken. Och övertygat dem om att de förstått detta.

Deras politik kanske inte gjort att de höjt sin väljarandel, utan dämpat fallet. Vad de lyckats med, ser det ut som, är att i detta hitta rätt tonalitet, att vara engagerade utan att drösa iväg i reaktionär riktning som högern gjort.

Det gäller som sagt att prata om sådant som folk förstår. Exempelvis höjden på skitahusstolar.