Ledare: Ljug inte för intresset

Därför har vi svenskar också haft en viss känslighet inför de krafter som regerar världsekonomin, oftast baserat på vad som varit nyttigt för vårt näringsliv, ibland kanske något överdrivet påverkat av vem som har ledartröjan i kampen om världsherraväldet.

Låt oss inte hymla om att vi exempelvis uppträdde väldigt följsamt gentemot Tyskland under andra världskriget, fram till det var klart att de skulle förlora. Då anlände vi till slagfältet ungefär som likplundrare och lade grunden för en fantastisk välfärdsutveckling. Och lite dåligt samvete.

Så hur ska vi då göra med kineserna? Inom kort kommer de att vara världens största ekonomi. Vi lever i Asiens århundrade. Vi märker allt mer av deras närvaro i näringslivet, kulturen och politiken.

Därför är det viktigt att vi diskuterar hur vi ska förhålla oss när spelplanen nu är på väg att förändras. Att vi kan räkna med en global politisk vindkantring, där det stora amerikanska imperiet inte längre är den givna dominanten, och att EU-projektet inte blir den livlina vi hoppats.

Det är den typ av fråga som kollegorna på BLT berörde häromdagen när de i kritiska ordalag diskuterade att Karlshamns hamn anslutit sig till det kinesiska infrastrukturprojektet ”Belt and Road”, en gigantisk satsning som kommer att föra det asiatiska näringslivet närmre oss i Europa.

Det är, skriver BLT, både ekonomiskt fördelaktigt och politiskt farligt. Och den moraliska undertonen i ledarens rubrik är inte att ta fel på: ”Vill Karlshamn bli Kinas hantlangare?”

Bildsättningen tydliggör vad det handlar om: Kommunist-Kinas röda flaggor vajar hotfullt ...

BLT:s resonemang går ut på att Sverige och EU borde vara med och tydligare möta Kinas ”makthunger”. Men exakt hur det ska gå till är något oklart. Ska vi stänga av förbindelserna med Stora Satan, eller fortsätta göra affärer men med djupa suckar?

Det är intressant att se, att utökad handel nu börjat ses som ett uttryck för makthunger. Frågan är om det gäller alla länder, eller enbart vissa? Är inte EU-projektet också ett uttryck för makthunger, där vi svenskar gång på gång tvingas vika ner oss gentemot de stora dominanterna på kontinenten?

Annars har borgerligheten odlat den liberala tanken om att freden bäst garanteras av att ekonomierna flyter samman, att länder ökar sina förbindelser med varandra på alla plan, och att vi på så sätt bygger upp ett ömsesidigt beroende.

Vi blir varandras hantlangare.

Men nu kan vi uppfatta signaler på att borgerligheten är på väg att överge globaliseringens ideal till förmån för en mer inskränkt syn på omvärlden. Förutom USA då, förstås, där är hantlangande ofta ur borgerlig synvinkel betraktat som ytterst eftersträvansvärt.

För egen del tycker vi att det är bra att Karlshamn vill fortsätta att vara en hamn att räkna med. Det finns inga skäl att vara alltför kinkig.

Sverige är en liten exportberoende ekonomi. Vårt intresse är därför inte att vara mest framstående i söndagsskolepredikningarna, utan odla ett effektivt välståndsbringande näringsliv.