GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Ledare: Logiskt att arbetarklassen inte sommarpratar

Daniel Suhonen skriver i Aftonbladet om hur arbetarklassen är osynlig i P1. Han kritiserar att årets sommarpratare domineras av vita entreprenörer och konstaterar bittert att det förmodligen är vanligare att en greve är sommarvärd än att en arbetare är det.
Publicerad 1 juli 2020 • Uppdaterad 2 juli 2020
Detta är en opinionstext i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Programchef Bibi Rödöö motiverar valet av sommarvärdar.
Programchef Bibi Rödöö motiverar valet av sommarvärdar.
Foto: Claudio Bresciani/TT

Enligt Suhonen är detta inte en fråga om kvotering eller identitetspolitik. Istället handlar det om att vanliga människor har intressanta saker att berätta och att det offentliga samtalet blir tråkigare och förljuget utan dessa livsöden. Trots att jag gärna skulle lyssna på ett sommarprat av Suhonens körskollärare “Auto-Krister” är det något som skaver i detta utspel. Precis som ofta när det talas om representation i offentligheten känns kritiken missriktad.

Jag ringer upp Sommar i P1s programchef, Bibi Rödöö, för att höra vad ledningen egentligen utgår ifrån när de väljer sina sommarvärdar. Med 24 års erfarenhet är hon väl medveten om de utmaningar som kommer med rollen som programchef. Rödöö förklarar att det är omöjligt att få till en sommar där alla samhällsgrupper känner sig representerade och att det inte heller är syftet med programmet. Enligt Rödöö är det centrala att sommarvärdarna är starka berättare. Det är deras förmåga att förmedla på ett sätt som fängslar och berör som är av värde, inte deras ursprung eller klasstillhörighet.

”Att granska årets sommarvärdar och beklaga sig över deras privilegier blir därför att skrapa på det yttersta lagret av ett isberg av strukturellt förtryck.”

När jag frågar om detta inte ger offentliga personligheter en fördel, eftersom de redan fått utrymme att visa upp sin berättartalang i andra sammanhang, håller Rödöö med om att det kan stämma. Hon exemplifierar med Sofi Sarenbrant, en av Sveriges största deckarförfattare. Självklart hade en mindre etablerad författare också kunnat hålla ett fängslande sommarprat, men när Sarenbrant redan “bevisat” just denna talang blev hon ett naturligt val.

Att granska årets sommarvärdar och beklaga sig över deras privilegier blir därför att skrapa på det yttersta lagret av ett isberg av strukturellt förtryck. Istället för att kritisera bristen på svarta sommarvärdar, eller sommarvärdar från arbetarklassen, eller sommarvärdar från norra Sverige, bör vi flytta blicken till vilka som gör karriär i den svenska offentligheten generellt.

Om det finns ett reellt intresse i att lyfta fram mindre privilegierade röster handlar det om att skapa mer rättvisa möjligheter till framgång. Exempelvis genom att erbjuda stipendier till kulturarbetare som har det tufft ekonomiskt. Inte minst efter en vår där i princip all kultur ställts in.

Men sådana stipendier finns ju redan? Till exempel har konstnärsnämnden precis delat ut krisstödsstipendium på upp till 50 000 kronor till ett antal verksamma artister som drabbats ekonomiskt av coronapandemin. En strålande idé, om det inte var för att flera av dessa stipendier gått till artister som redan är oerhört framgångsrika och inte alls tvingas avsluta sina karriärer för ett antal inställda konserter. Ett flertal av stipendiaterna har faktiskt till och med sommarpratat. Här finns ett systemfel som behöver uppmärksammas och ändras på. När denna typ av utmärkelse går till etablerade artister cementeras den rådande karriärsordning. Så länge det fortsätter har jag svårt att se körskollärare bland sommarpratarna.

Läs mer