Ledare: Lotteriskandalen - kan den förklaras?

Den enklaste förklaringen, ofta förekommande när några försöker klara sitt eget skinn, är att peka ut andra för att ha gjort oförlåtliga misstag. Att det exempelvis är krishanteringen som är problemet. Och att detta kräver att huvuden rullar.

Visst. Men okulära lösningar som att kicka exempelvis partisekreteraren, efter att först ha låtit VD och styrelsen för Kombilotteriet gå, kan vara frestande. Men då mer för att försöka inbilla omvärlden att allt nu kommer att bli bra igen än att faktiskt söka efter grundproblemet.

Och det funkar inte att själva spela försmådda oskulder och peka på ett utländskt försäljningsbolag med mystiska gängkriminella kopplingar som de skyldiga.

Det är nämligen så, att organisationer (och företag) som vill ha fortsatt framgång måste vara ”lärande”. Det räcker inte med att hantera inträffade katastrofer eller motgångar, utan också att använda olyckan för att förbättra rutinerna. Så att det inte sker igen.

Det hjälper inte att byta ut folk om det inte samtidigt görs nya procedurer och förbättrad arbetsgång. En fyllskalle som gör ett tillfälligt avbrott i drickandet för att gå i högmässan för att sen återvända till flaskan har inte förbättrat situationen nämnvärt.

Låt oss spekulera lite i vad det är som hänt i just detta fall.

Vi kan luta oss mot teorier från organisations- och magagementlitteraturen. Som exempelvis beskriver kännetecknen hos sammanslutningar i förfall. Hur artar sig stora framgångsrika aktörer när de kommer på dekis? Hur ser det ut när en stjärna börjar slockna?

Sammanfattningsvis berättar katastroflitteraturen ungefär så här:

Framgången gör att organisationen tror sig kunna gå på vatten och att motgångar är tillfälliga, förklaras av otur och enskildas misstag - och att allt snart blir bra igen eftersom den egna dominanta positionen anses vara det naturliga.

De börjar slarva med rekryteringsprocessen och hittar inte längre tillräckligt med duktigt folk i de egna leden. Och det uppkommer en längtan efter karismatiska figurer som kan återskapa känslan från framgångsåren.

Samarbete inleds med andra pigga och raska organisationer som fortfarande har framtidsglöd och samtidsförståelse.

Och, vilket i det här sammanhanget är oerhört viktigt, organisationens företrädare lär sig att den som kommer med kritik eller förmedlar oroande signaler anses illojal eller omplaceras, medan de som hela tiden ger positiv feedback belönas.

Därmed blir signalsystemet förvanskat så att hotbilder hanteras förrn det är för sent.

Sådana organisationer (eller företag) får räkna med att åka på välförtjänta käftsmällar. För socialdemokraterna är bra exempel flyktingfrågan, Nato och lotteriskandalen.

Alla tre dessa har ramlat i huvudet på ett parti som egentligen hade information om problemen men inte vågade ta tag i dessa på grund av tystnadskultur, ideologisk blindhet och bristande kurage.

Organisationer som vill undvika onödiga överraskningar måste jobba med riskscenarier, ha Tidig Varning-system och uppmuntra medarbetare och medlemmar att redovisa problem. Samt att ledningen tidigt ser till att minimera faror. Inte genom att tala tyst om dem utan tvärtom artikulera dessa.

I just det här fallet finns det skäl att misstänka att det oerhörda värde som lotteriverksamheten levererat till socialdemokraterna gjort den speciellt immun mot kritik och varningar om oegentligheter.

Den som regelbundet lägger pengar på bordet brukar dels bli beundrad av dem som använder stålarna, men dels också förväntar sig omvärldens respekt och beundran. Vilket kan vara det som förklarar lotteriskandalen.

Men vad är nästa typiska problem för en organisation i förfall?

Rekryteringen av ledare kanske? De två senaste partiledarna (Löfven och Andersson) är hämtade utanför kretsen av partivalda företrädare, därför att socialdemokraterna, med drygt 100 riksdagsledamöter, inte tyckt att någon av dem dög för att leda partiet.

Hur blir det när nuvarande ledargarnityr ska bytas ut (de börjar bli liiiiite ålderstigna) var finns framtidens företrädare? Är de förtroendevalda eller sitter de bland de politiskt anställa? Riksdagsledamot eller politisk sekreterare? Partiet eller facket?

Lyssnar vi på katastroflitteraturen så vet vi att något som speciellt kännetecknar organisationer och företag på fallrepet är att de tror sig kunna föras tillbaka till storhetstiden genom att låta sig ledas av någon karismatisk personlighet - som med sin ordrika agitatoriska svada kan återerövra den rättmätiga platsen på toppen av skapelsen.

Den som inte klarar av att förnya sina led med kompetenta och skickliga företrädare får försöka kompensera det med en enskild stjärna med extraordinära egenskaper:

Den starke mannen/kvinnan som pekar med hela handen, står över smågnället och ger en känsla av snar frälsning, alltså.

Om en sådan figur finns, är det vad socialdemokraterna behöver?