Ledare: Mångfald blir enfald

”Gärna mångfald. Men inte just mångfald av åsikter!” sammanfattar han läget.

Det är en rätt bra iakttagelse. Men det är inte, som Gustafsson försöker göra gällande, främst på vänsterkanten som mångfaldssnacket klingar falskt.

Tvärtom. Nästan alla som säger sig vara för en fri och vital debatt, där en mångfald av röster hörs, vill samtidigt helst att denna mångfald ska hålla med dem själva.

Alla sociala sammanhang av människor präglas av denna tendens att gradvis framkalla ett likartat tänkande och åsikter (och personer) som inte är anpassningsbara stöts bort.

Överallt där människor samlas skapas åsiktskorridorer. Det är också därför som liberala tänkare som J.S. Mill talade om ”majoritetens tyranni” och försvarade rätten till yttrandefrihet även för grova avvikare.

Det är en samhällslag: Mångfald blir enfald.

För hela det politiska etablissemanget - inte minst socialdemokratin, men även moderaterna - har oförmågan att låta kritiska röster om invandringen komma till tals haft ett högt pris.

Det är en stor del av förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar. De utmanade åsiktskorridoren.

Genom att inte våga diskutera problem med stor invandring, hederskultur, islamism och liknande, och dessutom fördöma även modesta kritiker för fascism, nazism och rasism, har de etablerade partierna byggt upp kommunikationsproblem med stora delar av svenska folket.

Det hade gått att öppet diskutera invandringen utan att göra kompromisser gentemot det klientel som faktiskt ruvar på diverse antidemokratiska och inhumana värderingar.

Men hur är det då på den borgerliga kanten, vad har de för tabufrågor som deras påstådda kärlek till det öppna samhället inte klarar av att hantera?

Brott och straff är ett bra exempel. Här vet alla, i stort sett, att det inte räcker med ökade fängelsestraff. Det är inte heller fler fritidsgårdar som är lösningen. Utan en kombination av tuffa tag mot såväl brottsligheten som brottslighetens orsaker.

Till detta kommer knarket. Här råder en stor politisk enighet om att narkotikan ska avskaffas, så blir det frid och fröjd. Några få frifräsare på den borgerliga kanten och inom vänstern törs svära i kyrkan och ifrågasätta ambitionen om att knarket går att avskaffa.

Apropå kyrkan så kan vi konstatera att samma borgare som gärna angriper tvångsmekanismer inom den islamska kulturkretsen själva utan att blinka låter döpa in sina barn i en kristen kyrka. Här råder inte respekt för den enskildes rätt att själva bestämma sin religiösa tillhörighet.

Det som är totalt tabu just nu är ett diskutera frågan om väst har provocerat Ryssland att begå sina illdåd mot Ukraina. Eller efterlysa större ansträngningar att få igång en fredsprocess.

I nuvarande läge finns det förstås inga skäl att att börja älta detta. Men låt oss inte låtsas som om den diskussionen inte kommer.