Ledare: När apan är i trädet

Meurling kryddar rejält med mustiga citat från Månsson som ”Vet hut. Vet sjudubbelt hut!”.

Eller när han talade om hur den dåligt uppfostrade borgarklassen, med för litet hjärta och rättrådighet, och inte minst för mycket matlust, var oförmögna att leda Sverige:

”Det är hela denna klass, som nu är vägd på en våg, prövad i nödens stund och befunnen oduglig, befunnen för lätt.”

Dags, menade Månsson, att ge makten till de djupa folkliga leden.

Och det var också vad som hände. Borgarna misslyckades. Socialdemokraterna steg fram och berövade dem makten. Detta har borgarna ännu inte kommit över. Dessa förbaskade socialister slet maktens spira ur händerna på dem och skapade en ny sällsamt framgångsrik regim.

Usch så orättvist!

Borgarna har vant sig vid att sitta i opposition och undantagsvis få chansen att antingen göra bort sig eller formulera en alternativ socialdemokratisk politik.

Denna förvisning till avbytarbänken har skapat en ångestladdad avundsamhet mot sosseriets hegemoni. Socialdemokraterna har systematiskt utmålats som maktgalna, principlösa och tursamma.

Socialdemokraterna har svarat med att inte skämmas över att vilja makten, eftersom de har ett program som de vill genomföra, inte bara prata om.

Jämför gärna med vänsterpartiet, om hellre valt att sitta på läktaren och tjuta som ulvar över att andra bestämmer och att väljarna inte röstar på dem.

Och att ha tur - är inte det rätt bra för ett parti? Bättre än ständig otur?

För socialdemokraterna har socialism definierats som varit det som är bra för vanligt folk – och de har förstått att vad som är bra varierar över tid.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser BLT:s ledarsida i onsdags med en lång utläggning om hur principlösa och maktfixerade socialdemokraterna är.

Kritiken är inte helt substanslös. Det är exempelvis uppenbarligen så, att socialdemokraterna ändrat ståndpunkt i invandringsfrågan. Först lämnade de sin njugga inställning till invandring till en mer generös hållning, ivrigt påhejade av de andra partierna.

Det gav upphov till en rejäl rekyl och folkligt missnöje som katapulterade in Sverigedemokraterna i riksdagen. Vilket i sin tur ledde till att socialdemokraterna återvände till sin griniga invandringslinje. Något som de understryker genom att förklara sig villiga att vända på alla stenar för att komma tillrätta med integration, kriminalitet och utanförskap.

Socialdemokraterna har således bytt linje två gånger. Inte av principlöshet, utan av praktiska skäl.

Socialdemokratins vilja att ge alla människor en chans att förverkliga sina drömmar kvarstår, men är alltjämt anpassad till verkligheten. Inte till oföränderliga dogmer.

Det finns ingenting som tyder på att de borgerliga partierna är mindre maktkåta. Tvärtom.

Eller för att åter tala med Fabian Månsson: ”Hur apan ser ut i ändan syns först, då hon kommit upp i trädet.”