Ledare: Nato: Det är som det är
Han skrev ”bäst” inte ”bra”. För det som är bra kan vi möjligtvis fantisera om, att kriget i Ukraina upphör utan att Vladimir Putin höjer insatserna; att statsledare skriver under ett dokument som förkunnar att det inte finns några soldater eller gevär, att ingen känner till ordet militär; för att apostrofera visan.
Men där är vi inte än. Vi är knappt i närheten, även om tappra försök görs att få ordning på den globala skutan.
Den politiska inriktningen blir därför fokuserad på att försöka lösa de problem som krig och krigshot för med sig.
Och som denna ledarsida alltid tjatar om - politik handlar om att välja det minst dåliga, det som är bäst, i brist på möjlighet att kunna välja det som är bra.
Det kan bli bättre, men bra lär det aldrig bli …
I valet mellan olika mer eller mindre dåliga alternativ bör beslutsfattare helst välja det alternativ som lämnar många andra utvägar öppna. Och minimerar mängden brända broar.
Vi bör således inte ta fler steg framåt än att det går att ta ett steg tillbaka.
Men ibland fungerar inte den modellen. Ett beslut blir ödesdigert. Stänger handlingsalternativ som tidigare fanns.
Det som nu skett, i Natofrågan, är just detta. Socialdemokratin valt en väg som stänger ett antal framtidsmöjligheter, exempelvis att kunna stå utanför en stor konflikt i vårt närområde.
”Vad mer förändringar som Natomedlemskap, när det väl är slutfört, kommer att föra med sig vet vi inte än. Vi har katapulterats ut i det stora spelet och vet inte vad det kommer att leda till.”Stig-Björn Ljunggren
Vad mer förändringar som Natomedlemskap, när det väl är slutfört, kommer att föra med sig vet vi inte än. Vi har katapulterats ut i det stora spelet och vet inte vad det kommer att leda till.
Frågan är vad socialdemokratin kan lära sig av denna något abrupta förändring i sin – och Sveriges – inriktning?
Det första är förstås att bli påmind om att Karl Marx återigen fick rätt: Alla samhällsordningar är av övergående natur.
Således. Verkligheten förändras och då förändras också svensk säkerhetspolitik.
Men insikten om föränderlighet har alltid funnits inom arbetarrörelsen. Så vad är skälet att partiet lik förbannat tagits på sängen av den säkerhetspolitiska situation som uppkommit?
Det bör utredas i eftersläckningen av det nu inträffade.
Kanske är en förklaring att säkerhetspolitik - på gott och ont - har en särställning i den politiska debatten.
Det här rör inte pensioner, karensavdrag eller skolans verksamhetsformer, utan ytterst rikets överlevnad. Det kräver viss disciplin i hur vi agerar.
Vi som är motståndare till en fullvärdig Natoanslutning - och hellre sett en fortsatt utveckling av det informella samarbetet - får nöja oss med att markera detta och sedan försöka göra det bästa möjliga av situationen.
Och skälet till denna försiktighetslinje är alltså att det är bäst för Sverige och svenskarnas säkerhet att inte i det här läget obstruera. Inte att den stundande valrörelsen kräver låg profil i besvärliga frågor.
Från ledarsidan har vi således härmed lämnat in en skriftlig reservation, försöker göra det bästa i situationen, men ser gärna en fortsatt debatt om hur säkerhetspolitiken ska utvecklas i det nya sammanhanget.
