Ledare: Som i ett destruktivt förhållande

Richard Jomshof (SD) är olämplig som ordförande i Riksdagens Justitieutskott. Förutom att han står för en människo- och samhällssyn som gör att han ska hållas borta från makt agerar han inte för Sveriges bästa. Att vid en säkerhetspolitiskt känslig tidpunkt medvetet verka för att skapa oordning och utsätta Sverige för ökade risker, samt obstruera mot statsministern, visar att han är en dålig Sverigevän och olämplig att inneha ett ämbete där man representerar Sverige.

Det tycker också Liberalernas riksdagsledamot Carl B Hamilton.

När partiledare John Pehrson (L) ändå meddelade att partiet ska rädda kvar Jomshof riktades ljuset mot Hamilton. ”Jag tror att gränsen går vid att de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt”, berättade han för TV4.

Kritiken blev, med rätta, våldsam. Partivännen Mohamad Hassan, före detta kommunalråd i Uppsala, krävde Hamiltons avgång och Judiska ungdomsförbundet menade att ”inga minoriteter/grupper förtjänar att bli illa behandlade”.

Hamilton tvingades till sist att krypa till korset.

”Det här blev knas och fel av mig”, sa han.

Det kan man lugnt säga.

Men vad var det han sa? Det finns två olika sätt att tolka Hamiltons utspel:

1. Att han själv tycker att det hade varit skillnad på om det handlat om judar istället för muslimer, eller:

2. Att han i en analys recenserar och faktiskt kritiserar sitt parti för dubbla måttstockar.

Man ska nog mest tolka det som det senare. Liberalerna har en stark och stolt tradition av arbete mot antisemitism, men också en ibland något okritisk hållning till Israels ockupationspolitik samt en bristande förståelse för palestiniers situation. Huruvida det påverkar synen på skillnaden i engagemanget mellan antisemitism eller anti-islam är svårt att säga, partiet har oftast ledsagats av en stark antirasism; men det kanske är just det Hamilton antyder? Eller också menar han att partiets samarbete med, och därmed legitimerande av, SD kraftigt har påverkat synen på islam och muslimer? Att det är därför som det görs skillnad på olika etniska grupper?

Liberaler har annars länge haft en stark och tämligen stolt antirasistisk profil. Många, både inom och utom partiet, menar att denna nu sviktar betänkligt, att Liberalerna mer eller mindre medvetet låter sig påverkas i den grad att man blir en aktör som legitimerar SD:s syn på muslimer.

Men kanske också när det gäller judar.

Gunnar Nordmark, ordförande för Liberalerna i Kronoberg under 25 år, fram till i år, och tidigare riksdagsledamot, ”tackar” i ett långt och kritiskt inlägg på Facebook Hamilton för att han mer eller mindre medvetet sätter ljuset på SD:s historia av antisemitisk hållning. ”Nu hoppas jag bara att du och övriga medlemmar i Liberalernas riksdagsgrupp inser att varje röd linje, varje gräns för anständighet passerats för länge sedan”, skriver han.

Liberaler som har velat försvara samarbetet har menat att om man är trygg i sin ideologiska hemvist så klarar man av ett samarbete, även med ett parti som SD. Mycket tyder på att det inte är så enkelt, att det istället är som i berättelsen om grodan som inte märker när vattnet blir gradvis varmare - för att sedan börja koka och dö.

Nära samarbeten, där man dessutom lovar att tala gott om varandra, kan uppenbarligen göra något med partier. I det här fallet är det som att vara i en destruktiv relation. Istället för att se realiteter så bryts man ner till att betrakta tillvaron som man vill se den och vilja få andra att tro på ens berättelse, trots att omgivningen ofta ser vad som sker.

Johan Pehrson visade prov på det när han tog på sig rollen att relativisera och bortförklara Björn Söders (SD) tweet om pedofili och Pride. Då menade Pehrson att Söder inte representerar partiet (jo, det gör han) och att han ”tagit ner sina vedervärdiga inlägg och det är bra”.

Det är så värdeförskjutningar sker; först i hur man ser och tolkar tillvaron, sedan, genom ett växelspel, i språket och tanken - och till sist i agerandet. På så sätt drar man också med sig andra i denna förskjutning. Man påverkar på så sätt vad som betraktas som normalt - både för sig själv och andra.