Ledare: Söndagsskola om kyrkan och socialismen
Diskussionen är ett resultat av att de senaste 50 åren har många med vänsteråsikter sökt sig till kyrkan. Eller snarare, de har kommit ut som lika mycket kristna som socialister.
Det som hänt är att vänstern upptäckt att kyrkans budskap – och organisation! - passar som hand i handske för deras ambition att göra världen bättre.
Att kyrkans organisation är så stark beror förstås på att denna varit en stark makthavare som med tiden skaffat stora egendomar i form av skog och mark, byggt sina kyrkor mitt i byn och genomsyrat alla samhällets olika vinklar och vrår. De har med stor framgång skaffat sig ett oerhört inflytande över människors tänkande och vanor.
Exempelvis är ”värdegrund” som alla pratar om idag det som förr kallades för ”Gudsfruktan”.
Men när maktförhållandena skiftade i samhället - och demokratin slog igenom - blev kyrkans gamla makthavarna gradvis bortträngda från sin kommandohöjd. Ett nytt gäng kom steg för steg att ta över. Väck de gamla konservativa högkyrkliga herrarna, in kom radikala han hon och hen.
Och nu verkar det som om de gamle försöker återerövra kyrkan, och göra den antingen till en okontroversiell institution som sitter på sin egen kant och sjunger psalmer, eller till en stridskraft i kulturkriget som tar ställning för de nationella traditionsbärarna mot diverse kulturradikala globalister.
Men vad vi inte får glömma är att skälet till att kyrkan är inbjudande för vänstern är att socialismen hämtar åtskilligt med näring ur kristendomen. En sådan näringskälla är tanken om frälsningen, alltså att människor plötsligt, genom någon slags uppenbarelse, plötsligt förstår hur allt hänger samman.
”Men vad vi inte får glömma är att skälet till att kyrkan är inbjudande för vänstern är att socialismen hämtar åtskilligt med näring ur kristendomen. ”Stig-Björn Ljunggren
Det kan vara en uppenbarelse, eller in politisk insikt, tanken är densamma, vare sig det är socialister eller kristna.
Därför finns begreppet ”väckelsevänster”, alltså sådana som agiterar för socialismen och försöker göra klassmedvetna kämpar av löneslavar och andra förtryckta. Där dopet bytts ut mot partibok.
Och idén med denna väckelse ska leda till är också gemensam för många kristna och socialister - nämligen att vi ska få ett framtida lyckorike, ett exodus från dagens jämmerdal till något nytt.
Det nya är antingen det är det klasslösa samhället eller himmelriket.
Vi skulle också kunna säga att det inte är socialisterna som kidnappat kristendomen utan det är tvärtom. Det finns nämligen bland socialister en kluvenhet i budskapet om vad solidaritet egentligen är:
– Några ser sammanhållning och samverkan som en metod att befria individerna från tvingande omständigheter som har med klass, traditioner, etnicitet, kön och personliga hämningar att göra.
Här blir gemenskap ett medel för personlig frihet, inte ett mål i sig.
– Andra ser gemenskap som något mer än en språngbräda för individen att skapa sig frihet. Den solidariska metoden är också målet – att individerna ska flyta samman till en organism, där alla hör samman med alla.
Friheten är allas frihet, inte något personligt.
Den diskussionen - om vad gemenskap och solidaritet egentligen ska leda fram till - återstår dock att genomföra.
