Ledare: Söndagsskola om vägen till Nato
I november 2021 hade Socialdemokraterna kongress i Göteborg. Det allt fördjupade samarbetet med Nato hade möjligen skapat en oro hos kongressombud att Sverige skulle komma att söka medlemskap. Vad de var rädda för är något oklart, förmodligen hade Nato blivit en sådan dogm som man håller när man behöver frågor och ställningstaganden som håller över tid när man i så många andra sammanhang förändrar sina ställningstaganden.
Den var säkert också förknippad med en intention och självbild om att spela en roll för en bättre värld och att ett Natomedlemskap skulle försämra Sveriges möjligheter att agera för internationell solidaritet. Vad som står klart är att kunskapen inom socialdemokratin om Nato var låg av den enkla anledning att man aldrig diskuterat frågan, man hade bara konstaterat att man sedan lång tid uteslöt ett medlemskap.
Hultqvist hade väl också den övertygelsen, eller gjorde åtminstone bedömningen, att det var enklast att lugna ombuden med att så tydligt som möjligt slå fast att så länge han är försvarsminister kommer Sverige aldrig att gå med i Nato, ”det kan jag garantera er alla”, sa han. Förmodligen eftersom han aldrig trodde att frågan skulle bli aktuell i närtid.
Den 24 februari 2022 ställdes emellertid allt på ända. Tidigt på morgonen gick ryska väpnade trupper in i Ukraina från Belarus i syftet att snabbt ta sig in i Kiev och där slå ut statsledningen för att tillsätta en marionettregering. Även om en hel del inte kunde tro att Ryssland skulle gå så långt hade man under vintern uppvisat ett ökat aggressivt beteende i relation med väst. I brev och uttalanden hade man önskat återgå till en ordning där två supermakter gjorde upp över huvudet på andra stater och där den europeiska säkerhetsordning som vuxit fram under en lång tid skulle sättas ur spel.
Nato hade redan under vintern vuxit fram som en politisk fråga där krav från en riksdagsmajoritet om en så kallad Nato-option hade väckts. Det folkliga stödet hade också ökat något över tid. Det nära svenska samarbetet med Nato hade säkert bidragit till att minska det hotfulla i ett medlemskap samt en ökad medvetenhet om hoten mot Sverige och övriga stater från Ryssland. I regeringens utrikesdeklaration i februari förtydligades att Sverige inte avser att söka medlemskap i Nato, något som tidigare inte uttryckts så tydligt. När kriget bröt ut lyftes frågan om Natomedlemskap i både Sverige och Finland.
En allmän upplevelse är att Finland, som i övrigt haft en liknande opinion som i Sverige och i övrigt samma ställningstaganden, hade kommit lite längre i debatten om Nato, kanske just för att de redan hade beslutat om en så kallad Nato-option. Det dröjde därför inte länge innan det uppenbarade sig en bild av att Socialdemokraterna i Finland var på väg att överge sitt motstånd mot Nato, att situationen nu gjorde att villkoren inte längre var vad de varit. Detta satte också tryck på de svenska Socialdemokraterna. Finland ville inte vänta så länge med sitt beslut, men de var också angelägna om att gå hand i hand med Sverige. Sverige hade dessutom tidigare motiverat sitt ställningstagande att det var med hänsyn till Finland, som ju har en lång gräns med Finland, som man sa nej. Nu var det inte längre giltigt.
Den svenska processen var snabb, ändå var det till sist så självklart att ett långt motstånd skulle överges. Situationen krävde det och det fanns inga skäl till att inte söka medlemskap. Den 18 maj ansökte så Sverige och Finland tillsammans.
”Alliansfriheten hade inte bara varit en betydelsefull princip, den hade varit ryggraden i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken i drygt 200 år och djupt rotad i socialdemokratin”Markus Alexandersson
Alliansfriheten hade inte bara varit en betydelsefull princip, den hade varit ryggraden i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken i drygt 200 år och djupt rotad i socialdemokratin. Att det ändå gick så snabbt och smidigt säger något om dels känslan av det allvar som kriget i Ukraina hade skapat, dels att alliansfriheten när det kom till kritan i dess praktiska betydelse inte var så rotad som man hade trott samt att samtliga i sammanhanget betydelsefulla socialdemokratiska uttolkare av svensk utrikespolitik - som Jan Eliasson, Margot Wallström och Ingvar Carlsson - uttalade sitt stöd för ett medlemskap. Opinionen var nu också kraftigt ökande för ett ett medlemskap.
Under ett antal år - inte minst till följd av Donald Trumps politik om att låta Europa ta större ansvar för sin egen säkerhet - hade en utveckling kring det som kallas europeisk autonomi tagit vid. Det syftade till att i sin säkerhetsstruktur minska beroendet av USA och bygga upp mer av egna förmågor. Nato hade också ifrågasatts, bland annat av den franske presidenten Emmanuel Macron som kallade alliansen för ”hjärndöd”. Efter den 24 februari har det stått klart i vilken omfattning Europas säkerhet alltjämnt är beroende av USA och hur man vid en kris ställer sina förhoppningar till en organisation och struktur som bygger på transatlantisk samverkan och amerikansk vapenmakt. Natos förmåga till avskräckning ochs skydd för inte minst de baltiska staterna är uppenbar som det viktigaste i att Ryssland inte ska angripa andra europeiska stater militärt.
Anslutningsprocessen gick emellertid inte så smidigt som önskat. Den aktiva och moraliskt drivna svenska utrikespolitiken har inte gillats av ledningen i auktoritära stater som Turkiet och Ungern. Även Turkiets möjlighet att använda Sverige som bricka i andra förhandlingsspel fördröjde processen betydligt.
Måndagen den 10 juli kom, sent på kvällen, så till sist beskedet från Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att Turkiet, och därmed Ungern, skulle ratificera Sveriges medlemskap. Det innebar att ett och ett halvt års uppgörelse med en 200-årig alliansfrihet var över och att Sverige, 74 år efter Norge och Danmark, till sist skulle bli medlem i samma försvarsallians.
