Sydöstran logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Ledare: Söndagsskola om yttrandefrihet, del 2

På den tiden jag var ung och dum liftade jag runt i Sverige och världen. Det var på den tiden vägarna var byggda så att det gick att stå vid vägkanten med tummen i vädret och vädja om samåkning.
Yttrandefrihet • Publicerad 31 juli 2022
Detta är en opinionstext i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Även om vi är avkristnade så lever vi kvar efter vissa traditioner som har tydlig religiös grund. Skälet är att det förväntas av oss.
Även om vi är avkristnade så lever vi kvar efter vissa traditioner som har tydlig religiös grund. Skälet är att det förväntas av oss.Foto: Christian Hylse

Här hemma i Sverige var ett bra trix att stå med en bok och låtsas läsa (mördare läser sällan böcker när de letar efter ett offer), och utomlands med svenska flaggan på ryggsäcken för att locka folk som vanligtvis inte tar upp liftare att få en hederlig svensk som medpassagerare.

På en av dessa intressanta resor hamnade jag i djupt inne i de småländska skogarna. Det började att några ungdomar i en Volvo som tog upp mig, skötsamma och lyckliga, flickor med breda leenden och utslaget hår, gossar välklippta och kortärmade sommarskjortor. Jag minns att det blev rätt trångt i bilen. Och jag förstod att de var på väg till en stor happening vilket retade min nyfikenhet.

Annons

Bland dessa bländvita Stomatol-leenden kände jag mig som en levnadsglad räv i en hönsgård.

Men väl framme så visade det sig att deras destination var ett kristet massläge. Det var säkert flera tusen frimicklare som samlats i vildmarken för att prisa herren. Det var sång och musik, bönetält och glada tillrop. Men allt mycket städat.

Och där var även jag, som ensam hedning bland herrens utvalda.

Den upplevelsen gör att jag har viss empati med den som har en avvikande uppfattning jämfört med omgivningen. Det är lätt att känna sig ensam och övergiven när alla andra har en annan uppfattning.

Att vara ensam kristen bland hedningar kan inte vara så roligt heller. Och så känner sig många i vårt land, som har blivit så rejält avkristnat att det kan betraktas som ett missionsområde, nästan som på Ansgars tid.

Men trots att folk i allmänhet övergivit den kollektiva religionen så fortsätter många av ritualerna så att säga av slentrian.

Folk går i kyrkan, för exempelvis dop och bröllop, mer av tradition än av tro. Även de mest förhärdade syndare - vars destination efter döden torde vara rätt självklar för den som tror att helvetet finns - låter lallande döpa sina barn, prästen välsigna deras bröllop både första och andra gången de gifter sig, och när det blir katastrof söker de sig till kyrkan.

”Det vertikala förtrycket är svagt i dagens Sverige. Vi tvingas inte av överheten att göra vare sig det ena eller andra. Utan tvånget kommer från omgivningen.”
Stig-Björn Ljunggren

Således. Även om vi är avkristnade så lever vi kvar efter vissa traditioner som har tydlig religiös grund. Skälet är att det förväntas av oss. Det är inte, som förr, ett påbud uppifrån om att vi ska följa de kristna traditionerna, inte häda överhet eller Gud, sjunga om långfredagarna och predika hemma i köket för grannar och vänner.

Det slags förtryck som kommer uppifrån är ett ”vertikalt” förtryck och skiljer sig från påverkan ”från sidan” och på samma nivå som vi själva befinner oss, ett ”horisontellt” förtryck.

Det vertikala förtrycket är svagt i dagens Sverige. Vi tvingas inte av överheten att göra vare sig det ena eller andra. Utan tvånget kommer från omgivningen. Från släkt och vänner. Det är dessutom så finkalibrerat att det inte uppfattas som tvång, utan som ”naturligt”.

Annons

Pröva att fråga någon som döper in sitt barn i den kristna kyrkan om varför de gör detta, fast de inte tror. Frågan uppfattas nästan som oförskämd.

Och den goda stämningen på ett konfirmationskalas försvinner lätt om konfirmanden får frågan om det är presenterna som lockat – eller tron på Gud som gjort att hen gått fram. En riktig Party Pooper.

Det vertikala förtrycket har vi lärt oss hur det fungerar och vi vet ungefär hur det kan hanteras. Vi har vissa mekanismer att bestraffa överheten om de överdriver sina försök att uppfostra oss.

Men det är värre med det horisontella förtrycket. Den sorts tvångsmekanismer är svårare att bekämpa. Inte minst därför att vi som sagt ofta inte själva märker dem.

Det horisontella förtrycket är sådant som vi själv både utövar och upplever. Och som kräver stora insatser för att frigöra sig från.

Ska vi ha åsiktsfrihet och verklig yttrandefrihet är det vertikala förtrycket just nu inte det stora problemet utan det horisontella, det som tvingar oss att vara ”korrekta” på ett sätt som vi själva egentligen inte vill vara.

På så sätt var det bästa med det kristna masslägret i den småländska skogen att det vid tillfället var en vältrafikerad ödemark. Efter en stund bland de övertygade kunde jag lätt få lift därifrån. Det gick att göra exit. Jag sökte mig söderut. Till Malmö och en proggfestival. Men det är en annan historia.

Stig-Björn LjunggrenSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons