Markus Alexandersson: Ledare: Två sorters politisk personlighet

Det tyckte inte Mick, Keith och de andra, de kände sig inte bekväma. Dessutom ville de inte se ut som andra - de kände för att ha en egen stil.

Det finns föräldrar som ger barn ovanliga namn för att de och/eller barnen ska sticka ut från mängden; det finns också föräldrar som resonerar precis tvärtom. Kanske handlar det om personlighet.

Samma mönster går att se i politiken. Det är vänstern som vill sticka ut och högern som vill vara som alla andra.

Svenskar vill gärna se sig som annorlunda och möjligen lite bättre än andra. Det är säkert ett resultat av den exceptionalism som odlats av socialdemokratin under många år.

Den är delvis berättigad - den nordiska välfärdsmodellen är en förebild - men också odlad och underhållen för att knyta det svenska till det socialdemokratiska. Det är denna relation som den traditionella borgerligheten ogillat. De har istället velat knyta det socialdemokratiska arvet till förmynderi och den stora och starka staten till ofrihet.

Ambitionen för socialdemokratin har varit att visa att det inte finns några bättre samhällen att sträva efter att efterlikna, att vi redan har det bästa. Att visa på det som skiljer från andra västeuropeiska länder eller USA har haft ett egenvärde, som alkoholmonopolet, alliansfriheten och förskolan.

För borgerligheten har det delvis varit tvärtom. Visserligen vill man inte få människor att tro att man är motståndare till en god välfärd, bara till några av dess oönskade konsekvenser.

Lösningen har varit att Sverige ska bli ”som alla andra” västeuropeiska länder. Alkoholen får inte sällan stå som symbol för det; den tycks illustrera just en svensk förmyndarmentalitet och det lite mer tråkiga än vad vi upplever när vi är på semester på kontinenten.

För socialdemokratin står det istället som bevis för att en omsorg om de mest utsatta och det politiska hantverkets möjligheter.

Skillnaden handlar nog om politisk personlighet.