Ledare: Vägen till Korsanäs
Vägen ut till Korsanäs är ett isigt tvättbräde som tyder på att här inte skrapats väg i tid. Trots isvägsvana och dubbdäck tvingas jag krypa fram. Vilket var bra, för då fick jag tid att fundera över ett politiskt trilemma. Nämligen att politik är vilja, kunna, välja.
Det är uppenbart om vi jämför likartade situationer att politikernas vilja spelar roll. De är aldrig helt i händerna på omständigheterna.
Vi vet att exempelvis insatserna för att klara folk kvar i jobb under pandemin gått hyggligt bra, därför att en fd fackboss var statsminister. Medan goddagspiltarna i Alliansregeringen inte hade samma handlag under finanskrisen utan såsade runt så folk blev av med jobben.
Viljan gjorde skillnad.
Ibland kan det förstås vara små tuvor som stjälper stora lass. För ett tjugotal år sedan skedde exempelvis ett massivt snöfall över Gästrikland. I Sandvikens kommun fanns en tumregel om att plogning skulle påbörjas redan vid 3-4 centimeters snöfall. Gävle hade gränsen vid 7 centimeter.
Det innebar att plogningen kom igång mycket tidigare i Sandviken, varför de också fick undan mycket snö innan det blev övermäktigt. Medan Gävles snöröjning redan från början körde fast och fick kalla på försvarets bandvagnar för att klara situationen.
Då spelade viljan ingen roll. Men det hindrar inte att politiska visionärer ibland stiger fram som profeter och berättar om att allt är möjligt bara vi försöker tillräckligt starkt:
Visionärerna fantiserar: Klart vi kan klara klimatet, bara vi vill. Klart vi kan göra välfärden så bra att ingen klagar. Klart vi kan avskaffa världssvälten. Klart vi kan klara snöröjningen till Korsanäs, bara vi vill. Etc.
”Visionärerna fantiserar: Klart vi kan klara klimatet, bara vi vill. Klart vi kan göra välfärden så bra att ingen klagar. Klart vi kan avskaffa världssvälten. Klart vi kan klara snöröjningen till Korsanäs, bara vi vill. Etc.”Stig-Björn Ljunggren
Detta resonemang gör den andra punkten i politikens trilemmat tydligt. Nämligen att politik också är att kunna.
Ta sjukvården som exempel. Vi har en oändlig efterfrågan på vård, därför att den inte kostar något för den som efterfrågar, och därför att de flesta av oss har en eller annan krämpa som vi gärna behöver hjälp med.
I synnerhet som vi nuförtiden ser sjukvård som något förebyggande, och inte som förr, något som togs i anspråk först när döden öppnat sina käftar.
Dessutom blir vårdens kapacitet att göra underverk allt större. Det enda problemet är att samhällets resurser inte är oändliga. Således måste vården ransoneras efter behov.
Alla vill att alla ska får det så bra som möjligt. Men det kan vi inte ordna. Tyvärr.
Därför inträder den tredje punkten i det politiska trilemmat. Politik är att välja. Att prioritera. Att säga till gruppen x att ni får stå tillbaka med era krav på utbyggd sjukvård, därför att gruppen y går före, liksom att z också måste få en släng av sleven.
Att vara politisk beslutsfattare innebär således att tvingas stå upp för det bittra faktum att vi trots vilja, med hjälp av visst kunnande, ändå måste välja.
När jag lite senare åker ut till hunddagiset i Grönadal upptäcker jag att vägen dit är perfekt. Se där, ett resultat av politikens trilemma. Någon som förfogade över begränsade resurser tvingades välja.
