Ledare: Vardagslivets huvudkrympare

Visst, gränserna för vad vi får säga och göra aldrig är helt fria. Det finns alltid en ”åsiktskorridor” där de krafter som dominerar drar gränsen för vad som är acceptabelt.

Oftast är det faktiskt inte staten som är det vanligaste hotet mot vår frihet att uttrycka våra tankar och idéer, utan omgivningen i form av familj, vänner, arbetskamrater, sociala medier, tidningar och andra vardagsnära aktörer som är bestämmande för vad som får sägas.

Alla samhällen har en tendens att söka likriktning.

Det räcker med att du medverkar till att ett möte där en obskyr person får tala för att du ska bli av med dina politiska uppdrag, som en vänsterpartist i Ronneby nyss fick erfara.

Har alla lärt sig läxan nu?

Visst, stat och kommun kan dra i tyglarna för att inskränka människors frihetsgrader. Inte främst genom att förbjuda folk att säga vad de tycker, utan genom att göra klart för alla att framtida försörjningsmöjligheter hänger samman med anpassning till den nya ordningen.

Det gäller tjänster inom statsförvaltningen, karriär inom utbildningsväsendet, eller så enkla frågor som vem som får det nya jobbet i kommunen. Eller hamnar på valbar plats.

Detta förtryck är sällan öppet, utan sker mer indirekt. Så folk blir oroliga inte bara för att uttrycka sina åsikter, utan också rapportera fakta.

Och det är idag allt oftare andra maktcentra, exempelvis de stora digitala plattformar, alltså sociala medier som Facebook och Twitter som agerar för att stänga ute oönskade åsikter.

På sociala medier finns också ett stort antal svinpälsar som förgiftar diskussionen så att vanligt vettigt folk drar sig för att delta. Och som gjort att ”sociala medier” har ”pissrännan” som synonym.

Ett bra exempel på hur det också kan gå till i de fina salongerna rapporterar forskaren och den konservative debattören Johan Sundeen i senaste numret av Axess.

Sundeen skriver om hur han och en kollega, som i sin forskning ifrågasatte dominerande tankestråk inom biblioteksväsendet, mötts med aggressivitet av den typ som inte borde finnas i ett forskarsamhälle.

Här är således inte det verksamma hotet en auktoritär populism utan fiiiint folk som tillhör och vårdar majoritetsåsikterna.

Vi måste vara vaksamma för vad som händer och försvara rätten att tycka annorlunda även för dem vi inte sympatiserar med. Hålla vardagslivets huvudkrympare borta. För de krattar manegen för något värre.

Eller som det uttrycks i Martin Niemöllers berömda dikt:

”Först kom de för att hämta judarna,

men jag höjde inte min röst

för jag var inte jude.

Sedan kom de för att hämta kommunisterna

men jag höjde inte min röst

för jag var inte kommunist.

Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna

men jag höjde inte min röst

för jag var inte socialdemokrat.

Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket

men jag höjde inte min röst

för jag tillhörde inte någon fackförening.

Sedan kom de för att hämta mig

och då fanns det ingen kvar

som kunde tala för mig.”